Fascism och konservatism

Mitt under arbetet med bokens kapitel 6, ”Fascismen och konservatismen”, så får en debattartikel av Göran Greider i Dagens Nyheter en del uppmärksamhet. Personligen reagerade jag på att Greider använder ordet ”konservatism” för att beskriva fascismen:

”I allt väsentligt står Breivik på sådan konservativ mark. Avlagringarna heter antikommunism (han är speciellt förtjust i Joseph McCarthy), nationell tillhörighet och etnisk homogenitet. Att han uppvisar den där egendomliga pendlingen mellan modernism och antimodernism är inget nytt i den militanta konservatismens historia; Goebbels och Hitler var experter på att erbjuda medeltida samhällsteater och absolut teknologisk modernism.”

Läs mer på www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/goran-greider-aven-konservatismen-lacker. Själv skriver jag i inledningen till det aktuella kapitlet:

Förenklat och tillspetsat kan man säga att skillnaden mellan konservatism och fascism är, att medan konservatismen under 1800-talet utvecklades som de traditionella eliternas kamp mot masspolitiken så blev fascismen under 1900-talet en manifestation av samma fenomen. På detta vis är konservatismen och fascismen varandras motpoler. Ändå har de ofta delat samma yttre rekvisita – vilket åstadkommit återkommande sammanblandningar av ideologierna. Både konservativa och fascistiska diktatorer har, iförda militära uniformer, blickat ut över enorma torg belamrade med marscherande truppformationer. Deras statliga våldsmonopol har förtryckt socialism, liberalism, parlamentarism, feminism, självständiga fackföreningar, fri press och så vidare. Skillnaden mellan ideologierna har – trots sin enormitet – varit mer subtil. Den har sin tyngdpunkt i vad som händer efter militärparaden på torget. Den konservative diktatorn vill att folket ska gå hem och syssla med sitt, inom den privata sfären. Masspolitik är därmed en modern styggelse, enligt den konservative. De breda folklagren ska inte vara politiskt aktiva. Sådant borde istället vara förbehållet traditionella eliter. Exempelvis kungar, aristokrati och höga militärer – med stöd från kyrka och storföretag. […] Det är ingen slump att både Benito Mussolini och Adolf Hitler kom till makten via demokratiska val, medan den konservative diktatorn typiskt tillägnade sig makten via statskupp.

Fascismen och konservatismen hade alltså gemensamma fiender, vilket ibland förde dem samman som allierade. De påverkade varandra. Men ännu oftare stod de i harnesk mot varandra, eftersom de var konkurrenter som ogillade att dela makt. Vid ”de långa knivarnas natt” slaktade Hitler sina tidigare konservativa tyska allierade, medan konservativa diktatorer som Antonescu, Franco och Salazar gjorde processen kort med fascistiska utmanare.

Till slut vill jag citera den brittiske statsvetaren Carl Levy, som ställer frågan som ofta undvikits omsorgsfullt: ”Vad gör vi om gränsen mellan konservativ dygd och den mobiliserade galenskapen hos totalitär ondska inte är så enkel att dra?”

(bilden ovan visar en mycket bra antologi i ämnet: Fascists and conservatives: the radical right and the establishment in twentieth-century Europe / edited by Martin Blinkhorn)

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s