Några rader om Tintin, judehat och rasism

Idag upprörs Sverige av ”Tintin-gate”, eftersom Kulturhuset först ville dra in seriefiguren från barnavdelningen på grund av rasism. En stund senare, efter kraftiga protester, så drogs beslutet tillbaka. Vilket jag tycker är bra. Det är inte positivt att censurera världslitteraturen (till vilken Tintin tillhör) utifrån eftervärldens moraliska normer.

Men detta innebär inte att Tintin är icke-rasistisk, tvärtom bär seriefiguren på ett tungt historiskt arv.

År 1941 — det vill säga samtidigt som Förintelsen startar — publiceras Tintin-äventyret ”Den mystiska stjärnan” för första gången, i den tyskvänliga dagstidningen ”Le Soir” i det ockuperade Belgien. Det anmärkningsvärda är den stora roll som Tintins skapare Georges ”Hergé” Remi (1907-1983) ger antisemitiska hatbilder gentemot judar i serien. Ingen tvingar honom till detta, vilket är av vikt.

Serieäventyrets store skurk är fiendeexpeditionens huvudman, en jude vid namn Blumenstein. Han ges alla nazismens antisemitiska stereotyper, som de framför allt syntes i nazistiska tidningar som ”Der Stürmer”. Juden Blumenstein försöker stoppa Tintin med kriminella metoder, som potentiellt kan innebära hela hjälteskarans död. Blumenstein representerar ”judekapitalismen”, som bankdirektör med huvudkontor i New York.

Ännu värre är hatbilden av judarna ”Isaac och Salomon” som uppträder på gatan, när Tintin rycks med i äventyret. De får höra att jorden ska gå under, då den är på väg att träffas av en meteorit — och gläds åt detta:

– Hörde du Isaac? … Världens undergång! — Tänk om det är sant?…
– Hihi! — Det vore underbart, Salomon! … Jag har 50.000 franc att betala till mina leverantörer… På så sätt skulle jag inte ha möjlighet att betala…

Detta återspeglar myterna om att judarna konspirerar mot mänskligheten, att de gläds åt övriga folks olycka och så vidare. Samtidigt förestod Förintelsens industriella fas, då Belgiens judar skeppades ombord på tågvagnar vilka skramlade österut. Mot Auschwitz-Birkenau och övriga förintelseläger.

I ”Älskade fascism” finns ett stort avsnitt om karikatyrer och teckningar, som varit den moderna rasismens ständiga följeslagare sedan den uppstod på 1700-talet. Ett utdrag:

När den moderna rasismen konstruerades under 1700-talet anslöt sig omedelbart en av dess ständiga följeslagare – karikatyrtecknaren. Stereotyper som exempelvis ”juden”, ”negern” och så vidare ansågs ha mycket speciella utseendemässiga karaktärsdrag som tydliggjorde deras underlägsenhet och hur olika dessa minoriteter var gentemot majoritetsbefolkningen i västerlandet. Problemet för rasismen var att dessa kännetecken ofta inte syntes i naturtrogna avbildningar.

Ännu värre blev det när fotografierna anlände; den verklige ”juden” hade ingen enorm kroknäsa, ”negern” saknade de abnormt stora läpparna och ”kinesen” hade inte ögon som sneda springor eller framtänder som gigantiska sockerbitar. Lösningen blev karikatyrtecknaren, som kunde framställa rasistiskt stereotypa bilder som förstorade de önskvärda rasegenskaperna. Karikatyrteckningen var mer verklig än verkligheten, utifrån rasismens horisont. Metoden blev en succé – och den visade sig ha ännu fler fördelar, särskilt när rasism under tidens gång allt oftare ifrågasattes moraliskt.

Eftersom karikatyren gjorde anspråk på att vara rolig (och ibland även var det) kunde fördömanden tillbakavisas utifrån att kritikern saknade humor. Dessutom gjorde karikatyrens humoristiska karaktär att den inte var på allvar utan ”på skoj” och därmed kunde den tolkas som ofarlig, harmlös eller rentav trevlig. Verkligheten var den motsatta. Genom sin populärkulturella karaktär vann dessa teckningar mycket större spridning och inflytande än exempelvis seriöst författade antisemitiska böcker. Karikatyren etablerade rasistiska ”sanningar” hos stora befolkningsgrupper, vilka kanske sällan eller aldrig stötte på någon verklig ”jude”, ”neger” eller annan representant för utsatta minoriteter.

Det mest kända exemplet på detta är den nazistiska och antisemitiska publikationen Der Stürmer, grundad 1923. Tidningen är än idag ökänd för sina karikatyrer på judar. Mindre känd är dess enorma kommersiella succé. Under sin 22-åriga existens var den under långa perioder en av Tysklands absolut mest spridda tidningar, med en upplaga på uppemot en halv miljon exemplar – per vecka. Der Stürmers superstjärna var karikatyrtecknaren Philipp Rupprecht, betydligt mer känd som signaturen ”Fips”. Denne tecknade Der Stürmers förstasida, som bestod av en judekarikatyr i olika situationer. De hade traditionellt stereotypa utseenden – mörkt krulligt och ovårdat hår, de var orakade, de hade enorma näsor samt giriga ögon. De vände handflatorna uppåt, grinade i lismande och falska leenden samt framställdes som löjeväckande feminina.

Teckningarna uppskattades enormt i Tyskland och gav upphov till ett stort antal plagierande tidskrifter, som försökte upprepa succén: Der Streiter, Die Stürmfahne, Die Kanone, Der Kampf och Die Flamme. Till och med internationellt sågs den ekonomiska och politiska potentialen hos Der Stürmer och kopior uppstod i andra länder, exempelvis i Belgien där tidskriften De Stormloop producerades. Der Stürmer vann dessutom stora läsarskaror utomlands och massupplagor sändes varje vecka till USA, Kanada, Brasilien och Argentina. Men tidningens aggressiva antisemitism var ingenting okontroversiellt, den fick beskyddas vid tidningsställen av speciella Stürmer-vakter.

Innan Hitler kom till makten drabbades Der Stürmer av statliga tidningsbeslag hela 35 gånger (mest ökänt var ”ritualmordsnumret” som visade hur judar mördade arier och drack deras blod). Indrag bemöttes av nazisterna med argumentet att de utgjorde ett hot mot den fria informationen, att myndigheter och marxister försökte hindra antisemitiska ”sanningar” att nå folket.

Efter kriget gick de allierade mycket tufft fram emot Rupprecht, som dömdes till sex år hårt straffarbete för brott mot mänskligheten – trots att han inte bidragit med fysiska handlingar, exempelvis krigsförbrytelser. Blotta tecknandet av ”karikatyrer” ansågs grovt nog för att motivera straffet. Der Stürmers chefredaktör Julius Streicher drabbades ännu hårdare, han dömdes till döden genom hängning och avrättades den 16 oktober 1946. Detta kan jämföras med ödet för de tjänstemän som deltog vid Wannsee-konferensen 1942 och som hade ett direkt ansvar för den industriella Förintelsen. Flera av dessa undslapp straff helt och hållet, medan andra fick mycket milda reprimander.

De allierades domstolar ansåg att de rasistiska, hatiska och antisemitiska karikatyrerna i Der Stürmer utgjorde ett av nationalsocialismens stora brott med tanke på teckningarnas konsekvenser. Ändå fortsatte produktionen av rasistiska karikatyrer i västerlandet efter fredsslutet 1945.

Läs mer i boken när den kommer, våren 2013!

Annonser

9 reaktioner på ”Några rader om Tintin, judehat och rasism

  1. Nej, Tintin är inte oproblematiskt, men jag tycker nog att de flesta kritiker av Kulturhusets försök till censur påpekat det. Tintin är – som all kultur – en spegel av sin tid, och tiden var med våra nutida mått mätt mer än fördomsfull. Samtidigt kan man göra iakttagelsen att Hergé också företrätt mera moderna uppfattningar: albumet Den blå lotus exempelvis uppfattar jag som närmast antirasistiskt – där finns till och med ett samtal mellan Tintin och hans kinesiska följeslagare om det korkade i fördomarna mellan kineser och européer.

    Så, visst är Tintin jobbigt på många sätt och visst kan man tycka att barn behöver ha någon vuxen nära för att prata om de problematiska inslagen, men en totalcensur av alla Tintin-album är även om man skulle acceptera – vilket jag inte gör – att problemen innebär anledning till att undanhålla barnen denna litteratur ett felslut.

    För övrigt är Tintin en av de serier som introducerade mig själv till seriekulturen. Jag kan inte tycka att jag på något sätt skulle ha blivit rasist eller antisemit av den. Precis som med allt annat behöver också fördomar en grogrund som de kan växa på, och grogrunden finns inte i serierna, utan hos de familjer där barn lär sig fördomsfullheten av sina föräldrar.

  2. Finns det något som säger att t.ex. antisemitiska teckningar MÅSTE vara med i ett urval för 10-13 åringar? Kan inte bibliotikarier få sköta sitt jobb själva, som ju innebär ett ständigt urval särskilt på ett litet bibliotek som Tiotretton.

    Jag har även sett ”Viljans triumf” utan att bli nazist, men det betyder inte att den måste vara med varje gång en ungdomssatsning på biblioteket sker.

  3. ”Kan inte bibliotikarier få sköta sitt jobb själva, som ju innebär ett ständigt urval särskilt på ett litet bibliotek som Tiotretton.”

    Jo, det hade ju varit utmärkt om de hade fått göra det, istället för att bli överkörda av den här ”konstnärlige ledaren”.

  4. Ingen av de här två bilderna finns med i någon av de utgåvor av ”Den mystiska stjärnan” som publicerats i Sverige. Hergé tecknade om och moderniserade väldigt många av Tintins äventyr, i vissa fall tre gånger (”Den svarta ön”).
    Han gjorde dock inte om ”Tintin i Sovjet” eftersom han ansåg att den var bortom all räddning.
    Visst ska Tintin problematiseras. Det finns mycket man kan ha synpunkter på i albumen. Men man måste komma i håg att den Hergé som skapade ”Tintin i Kongo” har mycket lite gemensam med den Hergé som skapade ”Tintin i Tibet” och ”Castafiores juveler”.
    Men även om han kanske skämdes över sina tidigaste alster, så försökte han aldrig dölja dem.

  5. Tack Krister för att du sätter fingret på den svåra frågan, upphörde Hergé att vara judehatare 1945 eller var det så att han alltid bar med sig denna upplevelse? Vi vet ju inte. Han var 38 år gammal vid krigsslutet — är det möjligt att helt tänka om vid denna relativt höga ålder, efter ett helt liv av antisemitisk avsky?

    Ett problem är att han ljög om krigsåren, han sade sig ha varit tvingad att uttrycka antisemitism i sina serier. Vilket är ett löjligt påstående.

    Ett annat problem är hans vänskap med Léon Degrelle innan kriget. En vänskap som tyder på mer än opportunism. Wiki om Degrelle:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Léon_Degrelle

  6. Men visst är det möjligt att skämmas över tidigare övertramp. Se bara på alla gamla svenska maoister och nordkoreafans som nu helt tar avstånd från sina tidigare övertygelser.
    Och historiekontexten ska vi heller inte glömma bort. Var Albert Engström antisemit eller var han bara färgad av tidsandan?
    Sen tycker jag inte människor ska dömas utifrån sina vänner.
    Men om vi jämför ”Tintin i Kongo” (1930) med ”Blå Lotus” som publicerades 1934, så ser vi en helt ny Hergé, med en annan syn på ”exotiska” människor i ”Blå Lotus”.
    Jag vet inte om Hergé var antisemit (att det finns antisemitiska bilder i hans tidigare alster är naturligtvis oomtvistat), och om han nu var övertygad antisemit så har jag ingen aning om huruvida han ändrade sig efter kriget.
    Men jag vet att han i sina senare alster visade prov på en stor humanism.
    Diskussionen om Tintin och Hergé är intressant, i synnerhet när människor enbart för den utifrån ”Tintin i Kongo”. Jag tycker att hans tidiga antisemitiska bilder är oerhört mycket intressantare att debattera.
    Har du några tips om böcker och uppsatser i ämnet så är jag tacksam.

  7. Skurken i ”Den mystiska stjärnan” var inte tänkt att vara jude. Namnet var en belgisk ordlek. När Hergé fick reda på att namnet var (dessutom) ett verkligt, judiskt namn, bytte han namnet till en annan ordlek, som tyvärr visade sig vara ett annat judiskt namn. Han ändrade också skurkens företag från att vara i New York City till att vara i en fiktiv stad i ett fiktivt land i Latinamerika.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_mystiska_stj%C3%A4rnan

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s