Motargument: ”Ett måste att läsa. Köp den och läs!”

Skärmavbild 2013-07-09 kl. 18.05.17Webbplatsen Motargument recenserar boken i en text skriven av Torbjörn Jerlerup:

”Fascismens historia och dess utveckling efter 1945 i Europa har dokumenterats mycket i böcker och avhandlingar, men mindre så i Sverige. Henrik Arnstads bok fyller ett tomrum i debatten, och är mer än välkommen. […] Boken är ett måste att läsa. Köp den och läs den.”

Jerlerups invändning mot boken ligger i fascismens förhållande till demokrati. Är det möjligt att vara fascist och samtidigt inte vilja avskaffa allmänna val till samhällets politiska institutioner, som exempelvis parlamentet?

”Om man öppnar vilken bok som helst, eller vilken tidning som helst, som var antifascistisk, och positiv till demokrati, på 1930-talet, ser definitionen av fascism delvis annorlunda ut än den som Griffin och Arnstad använder. Alla (!) ansåg att hat mot demokrati var en del av definitionen av fascism.”

Problemet vi idag har med fascismen och parlamentarism är att vi förutsätter att den ska vara densamma som under mellankrigstiden. Var vi glömmer är att de flesta ideologier under mellankrigstiden var antidemokratiska. Den mest framgångsrika antidemokratiska kraften då var varken kommunism eller fascism, utan traditionell höger. I land efter land avskaffade konservatismen demokrati genom statskupper. Detta medan både Hitler och Mussolini tillskansade sig makten på laglig väg.

Även i Sverige planerade högern göra statskupp, två gånger under andra världskriget. Den blivande svenske högerledaren Jarl Hjalmarsson ansåg att konservatismen måste ”mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”. Samtidigt omfamnade många socialister tanken om ”proletariatets diktatur” och internationellt förhöll sig fortfarande vissa liberaler skeptiska till demokrati som ”majoritetens tyranni”.

Men efter andra världskriget förändrades mycket och demokratin accepterades som norm i västerlandet. Kvarvarande diktaturer som Francos Spanien och juntans Grekland sågs som anomalier. Men fascismen kunde inte genomgå samma utveckling förrän efter 1968, då franska Nouvelle Droite förändrade scenen. Idag måste även neofascister åtminstone officiellt omfamna parlamentarisk demokrati, allt annat vore politiskt självmord.

Men detta innebär inte att de omfamnar sann demokratis verkliga hjärta: Alla medborgares lika värde.

Läs hela recensionen på motargument.se.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s