Dagen efter valet: ”Vi som satts att leva i besvikelsens epok”

Citat ur boken ”Älskade fascism”, sista kapitlet:

”De traditionella ideologierna erbjuder inte längre framtidstro. Särskilt socialismen har förändrats på detta område – sedan 1970-talet har denna tidigare optimistiska ideologi blivit tillbakablickande, nostalgisk och pessimistisk.

Under 1980-talet tog nyliberalismen över den lediga framtiden och seglade i medvind när Berlinmuren föll och Sovjetunionen kollapsade. Men en ständig ström av finanskriser malde ner tron på oreglerade marknaders förmåga att bygga en ljus framtid. Någon folklig entusiasm erhöll aldrig nyliberalismen. Istället har de senaste decennierna sett en helt ny ideologi uppstå – ekologismen. Sprungen ur 1970-talets kärnkraftsmotstånd har gröna partier fått parlamentariskt genomslag i Europa. Någon optimism erbjuder dock inte heller dessa rörelser. Tvärtom finns ett domedagstema hos miljörörelsen, ett budskap om den snara undergången för allt mänskligt liv på jorden.

I allt detta uppstår ett betydande politiskt utrymme – människor är svältfödda på optimism, positiva budskap och trygghet.

Svaret kan vara ultranationalismen. Framgångarna för konservativ historieskrivning tyder på det – marknaden synes oändlig för tillbakablickande och nationalistiska verk om fornstora dagar. Om fältherrar, kungar och krig.

335796Fram träder neofascismen och erbjuder nationens återfödelse. En ljus, trygg och rik framtid – bara vi först gör oss av med ”de andra”, vilka de för ögonblicket råkar vara. Muslimer? Romer? Judar? En gyllene gryning, inte bara i Grekland utan i hela Europa. Fascismens positiva kraft som lockelse för hundratusentals européer är ingen spekulativ tanke om framtiden. Den är redan verklighet, idag.

Fascismen riskerar vara 2000-talets ideologi och förefaller enbart att växa ytterligare.”

Make the Yule-tide gay!

yule_logGod jul! Visste du att den moderna julen är ett modernt påfund och en så kallad ”osynlig religion”?

Konceptet nation är det mest kända exemplet på en osynlig religion, men det finns också ceremonier som konstruerats relativt nyligen, exempelvis det moderna julfirandet.

Detta utvecklades i England under tidigt 1800-tal, samtidigt som världshistoriens första industrialisering skapat den första industriella arbetarklassen.

Under 1830- och 1840-talens perioder av stark politisk oro konstruerade engelska filantropiska sällskap medvetet ”julen” och de anknutna symbolerna om Olde England som moderna koncept för att dämpa klasskonflikterna i ett ”romantiskt försök att återskapa ett socialharmoniskt medeltida förflutet – att transportera de olika klasserna från nutidens antagonism till ett påhittat universum av samförstånd baserat på tradition.”

(ur ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”)

Fascismen, kulturen och kulturpolitik

ModArchitecture_html_m7d4c5f31

Idag presenteras tydligen en del kulturpolitiska tankar i Sverige. Jag passar därför på att citera ur boken, angående den fascistiska ideologins förhållande till kultur:

‘Fascismen under mellankrigstiden var verktyget för att, inte bara se hur historien utvecklar sig, utan för att verkligen ”göra historia”, mot en ny horisont och en ny himmel. Fascism innebar att bryta sig loss från snarorna hos ord och tankar och att nå stordådet. Att använda den mänskliga kreativiteten för att producera, inte konst för konstens skull, utan för att skapa en ny kultur i en total handling av skapande, av poesis. Fascism, för dess mest hängivna troende, gav löftet om att vara bokstavligen epokgörande.’

Roger Griffin

Citat ur min egen text:

‘Överhuvudtaget är det ingen slump att både Italien och Nazityskland uppvisade en sådan enorm entusiasm för kultur, konst och arkitektur. Den nya fascistiska mänsklighetens nationer skulle byggas – bokstavligen. Ofta mycket vackert och inspirerat, som Mussolinis EUR-område i Rom.

Detta är något som världen efter 1945 haft mycket svårt att hantera, eftersom fascismen – förståeligt nog – har likställts med råhet, anti-intellektualism och intellektuell tomhet. Eller för att citera antifascisten Norberto Bobbio; ”där det fanns kultur fanns ingen fascism – där det fanns fascism fanns ingen kultur”. Englund beskriver nazistisk arkitektur som ”billiga fynd hemburna från neoklassicismens loppmarknad och sedan staplade på varandra” och rent estetiskt kan detta vara sant. Men häri ligger en fara, nämligen att utifrån avsky för fascismen missa en viktig lämning – ett avgörande källmaterial – angående ideologins väsen.

Fascismens triumfer i Europa innebar förvisso att kontinenten kastades in i barbariet, men Bobbios påstående om att fascismen innebar kulturellt vacuum är mer än en felaktighet. Påståendet är motsatsen till det verkliga förhållandet. Fascismens maktövertagande i Italien och Tyskland innebar högkonjunktur för kulturindustrin.’

Läs mer i boken ”Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia”.

Höger eller vänster — och ekonomisk teori

1187053_492652164159857_1402772179_nJust nu florerar ett citat av mig på internet, där jag diskuterar fascismens vilja att bygga välfärd.

Citatet är helt korrekt återgivet, men har en politisk agenda, nämligen att förespegla att fascismen var (och är) ”vänster”. Detta är helt fel, ur flera synvinklar.

För det första avfärdar fascismen hela konceptet ”höger eller vänster”. Fascismen ser sig själv som en tredje väg.

Till exempel ställde den spanske falangistledaren José Antonio Primo de Rivera den retoriska frågan: ”Måste vi välja mellan desperationen hos bourgeois-regimen och slaveriet i Ryssland?” Det vill säga kapitalism eller kommunism. Svaret var nej. Fascismen avfärdade valet som splittring av nationen. ”Spräng den borgerliga-marxistiska klasskamps-fronten! Rösta med Nationalsocialisterna!” propagerade svenska nazister under 1930-talet (bild nedan).

Skärmavbild 2013-08-16 kl. 09.48.27Intressant nog är dagens neofascism konsekvent på samma linje. Fascistiska Sverigedemokraterna skriver på sin webbplats:

[…] Sverigedemokraterna framförallt sympatiserar med är dess strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället genom att förena de bästa elementen hos den traditionella högern och den traditionella vänstern. Strävan efter att ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet.

Angående ekonomisk teori så förknippas den klassiska mellankrigstida fascismen med korporativismen, ett begrepp som härleds ur latinets corporo som betyder ”göra till kropp” eller ”förse med kropp”. Jag skriver i min bok:

Näringslivet skulle förenas i korporationer, som under statens ledning förvaltade produktionen. Detta var dels ett arv från fascismens nationalsyndikalistiska rötter, dels ett ekonomiskt-politiskt projekt där nationen skulle förlösas från den liberala marknadsekonomins egoistiska planlöshet. Vissa tänkare har till och med utnämnt korporativismen till fascismens kärna, framför allt i ideologiska försök att jämställa fascismen med kommunism utifrån socialistisk planekonomi. Problemet är att fascismen aldrig såg ekonomisk teori som något särskilt viktigt. Den brittiske historikern Philip Morgan skriver att ”ekonomi var inte centralt i hur fascister såg på sig själva och deras ’revolution’”. Istället uppfattade de sig som anti-ekonomiska eller snarare anti-materialistiska.

Fascismen utifrån sin ultranationalism väljer helt enkelt fritt det ekonomiska system som man anser bäst för nationen. Under mellankrigstiden var korporativism inne, men idag är situationen en annan. Idag gäller liberal marknadsekonomi, varför neofascismen vanligen propagerar för sådan. I varierande grad vill de moderna neofascistiska partierna privatisera och sänka skatter.

Dock med bibehållen välfärd; vård skola och omsorg. Men detta är inte ”vänster” eftersom välfärden bara ska gälla för de som mytiskt inkluderas i nationen.

Mormor ska ha det bra — men hur det går för judarna, romerna, muslimerna eller vilken annan grupp som för tillfället utgör ”parasit”, ”ohyra” eller ”cancersvuslt på samhällskroppen”? Det är en helt annan historia för fascismen.

Läs mer om fascismen och ekonomisk teori i del V i min bok ”Älskade fascism”.

DN Kultur publicerar utdrag och chatt

utdrag

Söndag 27 januari 2013 publicerade DN Kultur ett utdrag, närmare bestämt kapitel 5 ”Att konstruera fascistiska män”, ur bokens del VIII ”DEN FASCISTISKA KVINNAN – OCH DEN VIRILE SUPERMANNEN”. Du kan ladda hem texten som PDF alternativt läsa den här:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/en-riktig-fascist-ar-ung-valdsam–och-man

Skärmavbild 2013-01-28 kl. 09.29.30
På måndagen anordnade vidare DN.se en chatt med Henrik Arnstad om fascismens ideologi och historia. Denna chatt kan du läsa i efterhand här: http://www.dn.se/nyheter/chattarkiv/chatt-med-henrik-arnstad-om-fascism

Några rader om Tintin, judehat och rasism

Idag upprörs Sverige av ”Tintin-gate”, eftersom Kulturhuset först ville dra in seriefiguren från barnavdelningen på grund av rasism. En stund senare, efter kraftiga protester, så drogs beslutet tillbaka. Vilket jag tycker är bra. Det är inte positivt att censurera världslitteraturen (till vilken Tintin tillhör) utifrån eftervärldens moraliska normer.

Men detta innebär inte att Tintin är icke-rasistisk, tvärtom bär seriefiguren på ett tungt historiskt arv.

År 1941 — det vill säga samtidigt som Förintelsen startar — publiceras Tintin-äventyret ”Den mystiska stjärnan” för första gången, i den tyskvänliga dagstidningen ”Le Soir” i det ockuperade Belgien. Det anmärkningsvärda är den stora roll som Tintins skapare Georges ”Hergé” Remi (1907-1983) ger antisemitiska hatbilder gentemot judar i serien. Ingen tvingar honom till detta, vilket är av vikt.

Serieäventyrets store skurk är fiendeexpeditionens huvudman, en jude vid namn Blumenstein. Han ges alla nazismens antisemitiska stereotyper, som de framför allt syntes i nazistiska tidningar som ”Der Stürmer”. Juden Blumenstein försöker stoppa Tintin med kriminella metoder, som potentiellt kan innebära hela hjälteskarans död. Blumenstein representerar ”judekapitalismen”, som bankdirektör med huvudkontor i New York.

Ännu värre är hatbilden av judarna ”Isaac och Salomon” som uppträder på gatan, när Tintin rycks med i äventyret. De får höra att jorden ska gå under, då den är på väg att träffas av en meteorit — och gläds åt detta:

– Hörde du Isaac? … Världens undergång! — Tänk om det är sant?…
– Hihi! — Det vore underbart, Salomon! … Jag har 50.000 franc att betala till mina leverantörer… På så sätt skulle jag inte ha möjlighet att betala…

Detta återspeglar myterna om att judarna konspirerar mot mänskligheten, att de gläds åt övriga folks olycka och så vidare. Samtidigt förestod Förintelsens industriella fas, då Belgiens judar skeppades ombord på tågvagnar vilka skramlade österut. Mot Auschwitz-Birkenau och övriga förintelseläger.

I ”Älskade fascism” finns ett stort avsnitt om karikatyrer och teckningar, som varit den moderna rasismens ständiga följeslagare sedan den uppstod på 1700-talet. Ett utdrag:

När den moderna rasismen konstruerades under 1700-talet anslöt sig omedelbart en av dess ständiga följeslagare – karikatyrtecknaren. Stereotyper som exempelvis ”juden”, ”negern” och så vidare ansågs ha mycket speciella utseendemässiga karaktärsdrag som tydliggjorde deras underlägsenhet och hur olika dessa minoriteter var gentemot majoritetsbefolkningen i västerlandet. Problemet för rasismen var att dessa kännetecken ofta inte syntes i naturtrogna avbildningar.

Ännu värre blev det när fotografierna anlände; den verklige ”juden” hade ingen enorm kroknäsa, ”negern” saknade de abnormt stora läpparna och ”kinesen” hade inte ögon som sneda springor eller framtänder som gigantiska sockerbitar. Lösningen blev karikatyrtecknaren, som kunde framställa rasistiskt stereotypa bilder som förstorade de önskvärda rasegenskaperna. Karikatyrteckningen var mer verklig än verkligheten, utifrån rasismens horisont. Metoden blev en succé – och den visade sig ha ännu fler fördelar, särskilt när rasism under tidens gång allt oftare ifrågasattes moraliskt.

Eftersom karikatyren gjorde anspråk på att vara rolig (och ibland även var det) kunde fördömanden tillbakavisas utifrån att kritikern saknade humor. Dessutom gjorde karikatyrens humoristiska karaktär att den inte var på allvar utan ”på skoj” och därmed kunde den tolkas som ofarlig, harmlös eller rentav trevlig. Verkligheten var den motsatta. Genom sin populärkulturella karaktär vann dessa teckningar mycket större spridning och inflytande än exempelvis seriöst författade antisemitiska böcker. Karikatyren etablerade rasistiska ”sanningar” hos stora befolkningsgrupper, vilka kanske sällan eller aldrig stötte på någon verklig ”jude”, ”neger” eller annan representant för utsatta minoriteter.

Det mest kända exemplet på detta är den nazistiska och antisemitiska publikationen Der Stürmer, grundad 1923. Tidningen är än idag ökänd för sina karikatyrer på judar. Mindre känd är dess enorma kommersiella succé. Under sin 22-åriga existens var den under långa perioder en av Tysklands absolut mest spridda tidningar, med en upplaga på uppemot en halv miljon exemplar – per vecka. Der Stürmers superstjärna var karikatyrtecknaren Philipp Rupprecht, betydligt mer känd som signaturen ”Fips”. Denne tecknade Der Stürmers förstasida, som bestod av en judekarikatyr i olika situationer. De hade traditionellt stereotypa utseenden – mörkt krulligt och ovårdat hår, de var orakade, de hade enorma näsor samt giriga ögon. De vände handflatorna uppåt, grinade i lismande och falska leenden samt framställdes som löjeväckande feminina.

Teckningarna uppskattades enormt i Tyskland och gav upphov till ett stort antal plagierande tidskrifter, som försökte upprepa succén: Der Streiter, Die Stürmfahne, Die Kanone, Der Kampf och Die Flamme. Till och med internationellt sågs den ekonomiska och politiska potentialen hos Der Stürmer och kopior uppstod i andra länder, exempelvis i Belgien där tidskriften De Stormloop producerades. Der Stürmer vann dessutom stora läsarskaror utomlands och massupplagor sändes varje vecka till USA, Kanada, Brasilien och Argentina. Men tidningens aggressiva antisemitism var ingenting okontroversiellt, den fick beskyddas vid tidningsställen av speciella Stürmer-vakter.

Innan Hitler kom till makten drabbades Der Stürmer av statliga tidningsbeslag hela 35 gånger (mest ökänt var ”ritualmordsnumret” som visade hur judar mördade arier och drack deras blod). Indrag bemöttes av nazisterna med argumentet att de utgjorde ett hot mot den fria informationen, att myndigheter och marxister försökte hindra antisemitiska ”sanningar” att nå folket.

Efter kriget gick de allierade mycket tufft fram emot Rupprecht, som dömdes till sex år hårt straffarbete för brott mot mänskligheten – trots att han inte bidragit med fysiska handlingar, exempelvis krigsförbrytelser. Blotta tecknandet av ”karikatyrer” ansågs grovt nog för att motivera straffet. Der Stürmers chefredaktör Julius Streicher drabbades ännu hårdare, han dömdes till döden genom hängning och avrättades den 16 oktober 1946. Detta kan jämföras med ödet för de tjänstemän som deltog vid Wannsee-konferensen 1942 och som hade ett direkt ansvar för den industriella Förintelsen. Flera av dessa undslapp straff helt och hållet, medan andra fick mycket milda reprimander.

De allierades domstolar ansåg att de rasistiska, hatiska och antisemitiska karikatyrerna i Der Stürmer utgjorde ett av nationalsocialismens stora brott med tanke på teckningarnas konsekvenser. Ändå fortsatte produktionen av rasistiska karikatyrer i västerlandet efter fredsslutet 1945.

Läs mer i boken när den kommer, våren 2013!