SD och Adolf Hitler jämförs av historiker: ”Skrämmande likheter”

gettyimages-501415212.jpg

Historikern, fil.dr. Mikael Nilsson, är en av Sveriges främsta experter på Adolf Hitler och har studerat i vad mån Sverigedemokraternas partiprogram har ideologiska likheter med Hitlers bokverk ”Mein Kampf” (första gången utgiven 1925).

Han presenterar idag sitt resultat på debattforumet Dagens Arena:

I sitt partiprogram delar Sverigedemokraterna (SD) in de som bor i Sverige i två typer av medborgare: nationstillhöriga, en exkluderande kategori som inte alla kan tillhöra och medborgare, en övergripande kategori som inkluderar alla medborgare. I partiprogrammet skriver man att »Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen […].«

Det är i stora delar samma syn på medborgarskap som i Adolf Hitlers Mein Kampf. Möjligen tycker somliga att detta är en obetydlig sak, och inget man bör fästa någon uppmärksamhet vid.

Men som historiker som forskar om Hitler och nationalsocialismen tycker jag att det finns anledning att ställa en del frågor inför det faktum att ett större parti i riksdagen använder sig av samma ideologiska kategorier som den mest beryktade hatskriften i modern historia. Och att vi därför bör titta närmare på detta förhållande.

Nilsson pekar exempelvis på att både nazismen och SD delar in människor i ett land i två olika kategorier. Enligt SD kan man exempelvis inte både vara jude och svensk:

Vad SD:s partiprogram innebär rent konkret visade andre vice talman Björn Söder i en uppmärksammad intervju i DN då han sa:

»Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.«

Enligt denna världsåskådning framstår det som omöjligt att vara fullvärdig medlem av flera »nationer« samtidigt. Nationstillhörighet blir ett nollsummespel där den ena sidans vinst är den andra sidans förlust.

Nilssons syfte med att lyfta fram dessa paralleller är inte att påstå att SD är ett nazistiskt parti, påpekar han. Ändå är likheterna störande, skriver Nilsson:

I det här läget är det därför rimligt att ställa frågan varför man har valt att anamma samma koncept? Varför anser man att en ideologi som leder till dessa likheter är en bra ideologi? Man kan också ställa sig frågande till om SD:s partiledning, men kanske framför allt partiets medlemmar och väljare, känner till dessa likheter? En annan given följdfråga, nu när dessa likheter klarlagts, är också om man vill fortsätta att ha det på det sättet? Störs man inte av att partiprogrammet delar grundläggande uppfattningar med Mein KampfNSDAP:s partiprogram och Nürnberglagarna?

Läs hela Mikael Nilssons debattartikel på Dagens Arena.

Min kommentar är att Nilssons analys bekräftar mina egna resultat, utifrån min studie av SD:s underliggande ideologi. Både Hitler och SD utgör exempel på fascism. Hitler var visserligen mellankrigstida nationalsocialist (nazist) medan SD utgör vad forskningen kallar neofascism (nyfascism).

Men ideologiskt delar både Hitler och SD en ultranationalistisk övertygelse, som avfärdar medborgarskapet (och därmed demokratin) till förmån för en mytiskt – nästan religiöst – uppfattad nation. Det är detta ideologiska Nilsson återfunnit, såsom likhet mellan NSDAP i Tyskland och SD i Sverige.

”Man kan tycka att en liknande uppdelning av medborgarna borde vara otänkbart i ett demokratiskt och historiemedvetet parti”, påpekar Nilsson. Jag kan bara hålla med.

Fotnot. Den modernhistoriska podden ”En svensk tiger” samtalade nyligen med Mikael Nilsson, om hans Hitlerforskning.

 

 

Annonser

Antirasistiska filmdagar i Malmö: Föredrag om fascismen

furernselit2litenTisdag 18 november kl 12:30-15:30 framträder jag på Antirasistiska filmdagar i Malmö med ett föredrag,i anslutning till visningen av filmen ”Führerns Elit”. Plats är Biograf Spegeln, Stortorget 29, Malmö:

Berlin 1942, Hitlerregimen är på toppen av sin politiska och militära makt. På Napola, nazisternas skola för den framtida eliten, är det styrka, hänsynslöshet och total hängivenhet för nazismens ideal som är ledstjärnan. Arbetargrabben Friedrich som antas för sin skicklighet i boxningsringen och för sitt ariska utseende ställs mellan valet att vara sann mot sig själv, eller göra karriär på bekostnad av sin medmänsklighet.

Seminarium med Henrik Arnstad, författare till boken Älskade fascism, kommer att med utgångspunkt i filmen, berätta mer för oss om nazismen och de svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Vilka kopplingar och likheter finns mellan Nationalsocialismen och moderna rörelser inom ultranationalismen i Europa? Henrik Arnstad är journalist och författare till bl. a. boken Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Läs mer och boka plats på arrangörens webbplats!

Guillous grova sakfel om Förintelsen får inte stå oemotsagda

Skärmavbild 2014-09-02 kl. 20.42.43

I SVT:s morgonsoffa uppträdde författaren Jan Guillou i ett inslag om hans nya roman, ”Att inte vilja se” (Piratförlaget). Samtalet handlade till stor del om Förintelsen och Guillou kunde leverera nyheter om mordet på Europas judar, efter egna efterforskningar:

”Ett väldigt vanligt påstående är att jodå, särskilt inom borgerligheten visste man precis vad som pågick i Nazityskland och i de länder som Nazityskland ockuperade. Och nu vill jag nog påstå att det är inte sant. Man visste inte.”

Problemet är att detta är mer än ett sakfel, det är historieförfalskning. Den svenska allmänheten var välinformerad om Förintelsen, redan från allra första början då folkmordet startar sommaren 1941 i samband med det tyska överfallet på Sovjetunionen (operation Barbarossa). Guillous egen tidning Aftonbladet hade då en reporter på plats i Baltikum och skrev:

”Man uppgav att flera tusen judar dödats […] Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Man vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat.”

Sedan sker rapporteringen slag i slag. Den fortsätter 1942. Den 13 september används ordet ”Förintelsen” för första gången i Sverige. Det sker i en ledare i Dagens Nyheter, där svenskarna kan läsa:

IMG_3341

”Förföljelserna mot judarna har av tyskarna utsträckts till de besegrade länderna, och av olika tecken att döma har den teknik som därvid använts blivit allt hårdare och hänsynslösare. Slutmålet tycks vara den fysiska förintelsen.”

Förintelseexperter påpekar i en artikel i DN Kultur:

”Den 13 oktober 1942 pryds Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings förstasida av en trespaltsrubrik: ”UTROTNINGSKRIGET MOT JUDARNA”. Författare är Uppsala-historikern Hugo Valentin, som sakligt går igenom hur många säkra uppgifter det finns att tillgå om hur många judar som hittills gått under i den nazistiska mordmaskinen,”

Sverige startar mot slutet av 1942 räddningsaktioner angående de norska judarna, vilket väcker förstämning hos tyskarna. Hitlers sändebud Karl Schnurre klagar angående de antityska stämningarna hos Sveriges utrikesminister Christian Günther:

”Schnurre konstaterade, att stämningen mot Tyskland här betydligt försämrats och Excellensen (Günther, förf. anm.) ville ej förneka, att häri låge en del sanning. En sådan ändring i opinionen vore liksom förr i förstahand att tillskriva händelserna i Norge; nu senast åtgärderna mot judarna, vilka häftigt upprört sinnena i Sverige.”

På nyårasfton 1942 presenterar DN en opinionsundersökning om året som gått. Jag skriver om detta i min bok om Sveriges utrikespolitik under andra världskriget, Spelaren Christian Günter:

Nyårsafton 1942 publicerar Dagens Nyheter en opinionsundersökning om vilken händelse som gjort djupast intryck på svenska folket under året som gått. På andra plats kommer slaget vid Stalingrad, med tolv procent röstande.
På första plats kommer deportationen av norska judar.
Hela 25 procent av svenskarna håller denna händelse som viktigast 1942.

Bevisläget är alltså överväldigande om att Guillou har helt fel i sina påståendet om att Förintelsen var okänd då den pågick. Hans grova faktafel fortgår, angående andra viktiga uppgifter (bland annat känner han inte till att förintelselägret Auschwitz-Birkenau befrias den 27 januari 1945, vilket satte datumet för det vi idag uppmärksammar som Förintelsens minnesdag).

Guillous historieförfalskning är ingen liten sak. Den sprider grov okunskap om Förintelsen och är, framför allt, apologetisk angående den viktiga ansvarsfrågan. Guillou tror att Förintelsen var Hitlers hemlighet och att tyskarna i allmänhet var omedvetna, lurade och godtrogna. Men Förintelsen var en enorm operation som inte gick att hemlighålla för den tyska allmänheten. Ville man veta så visste man.

einsatzgruppenSoldaterna som mördade skrev hem om saken, vilket jag uppmärksammat i en artikel. Den 5 oktober 1941 skrev en tysk soldat till sin fru från vitryska Mogiljov:

”Jag var faktiskt med vid den stora massavrättningen i förrgår. När den första lastbilen kom var jag lite ostadig på handen när jag sköt. Men man vänjer sig. Vid den tionde lastbilen siktade jag i lugn och ro och var säker på handen när jag sköt kvinnorna, barnen och bebisarna.”

Titeln på Guillous roman ”Att inte vilja se” är därmed betecknande för författarens egna grovt felaktiga bild av Förintelsen. Som nu sprids i svenska medier och via bokhandeln. Det är en skam. Guillous grova lögner om Förintelsen får inte stå oemotsagda.

Den svenska antisemitismen: Recension av ”Blodets renhet”

597675309Jag recenserar Lena Berggrens (docent i historia, bild nedan) bok ”Blodets renhet: En historisk studie av svensk antisemitism” i Göteborgs-posten Kultur:

Bokens kärna är en studie av två exempel på svenskt judehat under mellankrigstiden. Men dess största förtjänst är all den kunskap som läsaren får därtill, i frågor som alls inte känns historiskt avlägsna – utan tvärtom i högsta grad är aktuella 2014.

Boken är i högsta grad aktuell, även om de två exempel på judehat som Berggren studerar är från 1900-talets första hälft:

Berggren går förtjänstfullt igenom judehatets historia, från århundradena efter Kristus fram till i dag. Antisemitismen har varit religiös, politisk och förment vetenskaplig utifrån tankar om rashygien och rasbiologi. Utvecklingen i Europa har under moderniteten gått i fas med antisemitismen i Sverige. Berggrens bägge utvalda svenska studieobjekt fokuserar på 1930-talet: aktivisten Elof Eriksson (1883–1965) samt idéorganisationen samfundet Manhem, vilken grundades 1934. Det speciella med dessa exempel är att de självklart tog intryck av Nazityskland, men därmed kan de inte betecknas som nazistiska. Man måste inte vara nazist för att man är antisemit, eller uttryckt annorlunda: fascism och rasism är två olika saker. Fenomenen överlappar ofta varandra, javisst, men det innebär inte att de är identiska. Häri ligger en stor del av poängen med Berggrens pedagogiska mission och det är välbehövligt i dagens svenska rasismdebatt.

14310072-ENV6mBerggren refererar förtjänstfullt till hur antisemitismen ligger till grund även för andra rasismer:

Dagens antisemitism slår självklart hårdast mot judiska personer och grupper. Men Berggren går längre än så i sin bok:

‘Det finns dock nutida exempel på att resonemang som till sin uppbyggnad och i sin retorik ser ut precis som antisemitismen, en som inte i sak är antisemitisk utan istället vänder sig mot muslimer. Det har i princip skett en direkt överföring av den antisemitiska diskursens utanverk, dess konspirationstänkande, stereotyper och tankefigurer, dess retorik och tankegångar till en ny grupp.’

Det har sagts att det börjar alltid med judarna och det slutar alltid med judarna. Men hatet är detsamma när det drabbar utsatta minoriteter, i form av rasismens konspirationsteorier. Vare sig dessa kallas ‘den judiska världskonspirationen’ eller ‘smygislamisering’. Dagens tendens att ställa rasifierade minoriteter mot varandra, att konstruera fiendskap mellan dem, utgör därmed en av rasismens vidrigaste triumfer.

Läs hela recensionen på Göteborgs-postens webbplats!

Liten tävling — vem/vilka skrev detta?

Adolf HitlerVia professorn i historia Lars Olsson kommer här en liten tävling, utan möjlighet till pris eller ära. Gissa vem eller vilka som gjorde detta uttalande i Tyskland september 1932, det vill säga året innan Adolf Hitler (bild från 1932) utnämndes till rikskansler:

”Vi befinner oss för ögonblicket i en övergångsprocess på grund av att den ekonomiska krisen ödelägger (de genom socialdemokratin uppnådda) vinsterna.

Denna övergångsprocess genomlöper ett stadium av akut fara, ty vinsterna försvinner i och med att den mekanism, som splittrar arbetarklassen och som dessa vinster grundar sig på, upphör att fungera. Resultatet blir att arbetarklassen börjat vända sig till kommunisterna och bourgeoisin ser sig ställd inför nödvändigheten att upprätta en militärdiktatur.

Detta stadium är början på det borgerliga herraväldets obotliga sjukdom. Den gamla slussmekanismen (d.v.s. att avleda arbetarklassen från dess intressen genom små medgivanden) kan inte längre vidmakthållas tillfredsställande; det enda som kan rädda bourgeoisin från avgrunden är att splittra arbetarklassen och binda den vid statsapparaten genom andra och direkta medel.

Häri ligger nationalsocialismens positiva möjligheter och uppgifter.”

Kommentera gärna i kommentarsfältet. Jag meddelar det rätta svaret om några dagar.

Medverkan på Socialistiskt forum 2013

Skärmavbild 2013-11-20 kl. 14.57.19

På lördag 23 november arrangeras den årliga tillställningen ”Socialistiskt forum” på ABF-huset i Stockholm. Jag medverkar i två programpunkter.

Kl 13:30 – ”Den nya fascismen i fiktion och i verklighet”

Våren 2011 vaknar Hitler upp i centrala Berlin. Han blir naturligtvis igenkänd men folk utgår från att han är en komiker. När han säger vad han brukade säga tolkas det som ironi och han blir snart oerhört populär, inte minst efter sin kritik av att de nya nazistpartierna inte förstått rasfrågans betydelse. Han gästar en tv-show, blir ett Youtube-fenomen och ett bokkontrakt hägrar i fjärran. En satir? Politisk komedi? Allt detta och mer därtill: Han är tillbaka är ett litterärt drama på högsta nivå. Timur Vermes roman Han är tillbaka har sålt i 900 000 exemplar och översatts till 32 språk. Vermes kommer att samtala med historikern Henrik Arnstad (Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia) om den nya fascismen i fiktion och i verklighet. Samtalet förs på engelska.

Kl 16:00 – ”Fascismen och socialismen”

År 2006 fick den socialdemokratiske partiordföranden Göran Persson frågan om han var socialist, varpå han svarade nej: ”Man förväxlas med så mycket tokstollar. Vissa lägger ’national’ framför och då blir de nationalsocialister.” Men vilken är egentligen socialismens förhållande till den fascistiska ideologin? Vilka är beröringspunkterna – och de viktigaste skillnaderna? Historikern Henrik Arnstad är aktuell med verket ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”.

Information även på Socialistiskt forums webb. Hjärtligt välkommen!

Drottningen, kungen och nazismen

IMG_1761

Idag recenserar jag — först i Sverige — Johan Åsard nya bok ”Drottningens hemlighet”. Recensionen publiceras i Aftonbladet Kultur:

Den främsta nyheten i boken är att den blottlägger spelet bakom kulisserna, när Sveriges drottning utnyttjar allt sitt inflytande för att bekämpa den journalistiska granskningen av hennes faders affärer. Det är häpnadsväckande läsning att ta del av drottningens mejl, brevskrivande och övriga försök till påverkan.

Boken är mycket bra och läsvärd. Men angående debatten i stort kring Silvia och nazismen har jag en invändningen, angående fokuset på just drottningen:

Jag anser kung Carl Gustafs agerande avsevärt värre än Silvias. Kungens morfar – hertig Karl Edvard av Sachsen-Coburg-­Gotha – var en av Nazitysklands toppar. Hertigen var bland de första att förklara sina domäner judenfrei – ”judefria” – och tack vare Karl Edvards tidiga stöd kunde Hitler särskilja sig från övriga tyska fascister och nå makten. Om denne sin morfars hängivna nazism ­sade kungen 2010:

”Alla var med [i nazismen]. Samhället var så integrerat med det. Det var svårt att undvika, svårt att inte vara med. Då hade man försvunnit ut till vänster direkt. Jag kan tänka mig att det var mer ett överlevnadssätt.”

Läs hela recensionen på aftonbladet.se.

FOTNOT. Se gärna även den fullständigt lysande brittiska TV-dokumentären om kungens morfar Karl Edvard:
http://www.veoh.com/watch/v18977660FQ6BjEnj?h1=Hitler’s+Favourite+Royal