”Det var en natt av skräck. Vår ankomst manifesterades av rök och eld. Hela Romagna-slätten, ända upp i bergen, var byte för fascisternas hämnd. Den röda terrorn skulle för alltid utplånas.”
Idag 23 mars är det exakt 100 år sedan fascismen grundades vid Piazza San Sepolcro i Milano, Italien. Ideologin föddes som gav mänskligheten sin största organiserade ondska.
Hundratals fascismer följde under mellankrigstiden, inklusive den tyska Nationalsocialismen (nazismen). Idag manifesteras de svartbruna rörelserna exempelvis i de svenska Sverigedemokraterna, världens största parti med nazistiska rötter.
Följande text ingår i min bok ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” och beskriver mötet i Milano 1919.
Fascismens glödande födelse.
I Benito Mussolinis samlade verk – som redigerades och gavs ut av beundrare så sent som på 1950-talet – beskrivs mötet vid piazza San Sepolcro, söndagen den 23 mars 1919, som fascismens glödande födelse. Det är en förenkling.
Visserligen kallade Mussolini till mötet, men kallelsen gick ut till redan etablerade nätverk och organisationer. Ett exempel var de krigsglada futuristerna, under ledning av Filippo Tommasso Marinetti. Ett annat var de före detta stormtruppernas (så kallade Arditi) veteranförening, Arditismo civile, under den prominente Feruccio Vecchi. Medlemmarna bar den svarta skjorta som varit dessa elitsoldaters signum under kriget och stoltserade med ledord som i hög grad stämde överens med den kommande fascismens ideologiska kärna; ”först fosterlandet, sedan familjen, sedan oss själva och sist det internationella!”[1]
Ännu mer passionerade var Arditismo civiles uttalade kampmål; de skulle kämpa mot socialism och all form av medelklass-passivitet. Redan månaden innan San Sepolcro-mötet hade Vecchioch Marinetti träffats, för att försöka hitta ”en mer praktisk bas för detta potpurri av idéer”.[2]
En annan utmärkande grupp som hörsammade Mussolinis kallelse var de nationalistiska syndikalisterna. Dessa hade varit den före detta socialisten Mussolinis viktigaste allierade i kampen för ett italienskt krigsinträde 1915. Innan första världskriget var syndikalisterna den främsta rivalen till den parlamentariska europeiska socialismen. De flesta vänstersympatisörer tydde sig till socialistpartier, som kämpade för framgångar i fria val med syfte att nå makt denna väg. Syndikalisterna å andra sidan organiserade sig i fackföreningar (syndikat) och föraktade de kompromisser som partipolitik krävde. Istället för att nå små framgångar i väntan på den av Karl Marx förutspådda historiska utvecklingen, där socialismen utgjorde ett självklart nästa steg, ansåg sig syndikalisterna att de via järnhård vilja kunde åstadkomma kapitalismens undergång. De skulle krossa det innevarande samhällssystemet via en gigantisk strejk, efter vilken deras syndikat skulle fungera som produktionsenheter i ett fritt kollektivistiskt samhälle. De flesta av Italiens syndikalister hade motsatt sig krigsinträdet 1915 – men några hade tvärtom arbetat aktivt för det, eftersom de menade att kriget skulle driva landet snabbare mot den sociala revolutionen. Dessa aktivister grundade därmed national-syndikalismen och ”andades in nya idéer i den italienska socialismen som hade kastrerats och kloroformerats”, enligt Mussolini.[3]
Annars är det slående hur skilda åskådningarna var hos de som dök upp på söndagsmorgonen vid piazza San Sepolcro. Där fanns diverse intellektuella (arbetslösheten var särskilt hög bland Italiens akademiker), där kom anarkister och republikaner såväl som monarkister och extremistiska katoliker. Det kom till och med feminister, vilket kan anses förvånande eftersom hyllandet av manlig virilitet var ett mycket tydligt drag hos majoriteten av de övriga deltagarna. Den upplevda feminiseringen av samhället var ett av hatobjekten, ändå dök dessa kvinnosakskämpar upp. Röran kan beskrivas av hur oense litteraturen är om hur många de församlade var, uppgifterna varierar mellan 100 och 300 personer. Det går även att peka på en märklig lucka i forskningen angående mötet, nämligen att det förefaller oklart hur det egentligen organiserades samt om det fanns ett från början uttalat syfte som deltagarna var medvetna om. Vi vet att en helt annan mötesplats var planerad från början, nämligen den stora teatern Teatro Dal Verme, bara några meter från Mussolinis bostad. Men på grund av att deltagarantalet blev lägre än väntat byttes lokalen till Circolo dell’Alleanza Industriales lokaler vid piazza San Sepolcro.
För att sammanfatta, så bör det hela tolkas som att mötet vid piazzan i mars 1919 inte samlade någon enhetlig politisk linje. Däremot förenades deltagarna av något helt annat. En extremistisk vilja till förändring – och därmed stor nyfikenhet på politiska nymodigheter. Därav exempelvis närvaron av feminister. Paxton pekar på hur omöjligt det är att placera in piazza San Sepolcro-mötet på en höger-vänster-skala, deltagarna var egentligen bara överens om en enda sak; de befann sig inte i mitten. Denna söndag, den 23 mars 1919, åstadkoms grundandet av rörelsen som döptes till Fasci italiani di combattimento – det Italienska kampförbundet. Ordet ”fasci” härrör från fasces, ett vapen (spöknippe med instucken yxa) som i det antika Rom bars av livvakter åt de högsta ämbetsmännen.[4] Dessa vapen hade redan tidigare gett namn åt allehanda politiska italienska rörelser, utan att dessa i övrigt hade något gemensamt.[5]
Viktigare i sammanhanget är att fascismen (deltagarna gavs omedelbart samlingsnamnet fascister) inte grundades såsom ett politiskt parti, utan som ett nätverk, vars medlemmar skulle bedriva aktivism. Rörelsens manifest, som Mussolini omedelbart publicerade i Il Popolo d’Italia, speglade både kampviljan och den samtidiga försiktigheten angående konkreta politiska frågor. Sådana kunde ju förefalla stötande för enskilda deltagande grupperingar. Den första deklarationen var enbart en allmän hyllning till krigsveteranerna, både stupade och överlevande. Den andra deklarationen fördömde imperialismen ”hos andra folk” eftersom denna konkurrerade med den egna, italienska expansionismen. Men den tredje deklarationen hade spets:
”Mötet den 23 mars uppmanar fascister att sabotera, med samtliga till buds stående medel, kandidaturen för neutralister hos alla partier. […] Vare sig vi vill det inte, så blir kriget det centrala. Med andra ord, eftersom kriget blivit det dominerande faktumet i vårt nationella liv, så står det klart att vi inte kan undvika att tala om det. Vi går till strid angående kriget, eftersom vi inte ber om ursäkt för vad vi har gjort.”[6]
Begreppet ”neutralister” betydde i detta sammanhang främst ”socialister”, det vill säga att första världskrigets yttre fiender bytts ut mot inre dylika. Detta var vad alla kunde enas om, vid piazza San Sepolcro. Kriget hade varit rätt och riktigt! Kriget skulle förbli rätt och riktigt! Kriget kommer alltid att vara rätt och riktigt! Men nu skulle kriget, som politisk idé, föras med nationen i fokus.
Den lösa organisationen inom San Sepolcro-fascismen innebar både möjligheter och begränsningar. Den stora fördelen var möjligheten till snabb aktion och respons från framförallt Mussolini själv, via hans tidning. Dessa politiska utspel kunde vara helt intuitiva, förmågan till politisk improvisation var en av Mussolinis styrkor, samtidigt som de gavs tyngden av att vara hela den fascistiska rörelses åsikt – inte bara den ensamme tidningsmannens. Mussolini gavs möjlighet att fritt utforma mytologin kring vad han kallade combattentismo (ett typiskt Mussolini-uttryck, det låter mycket bra men den exakta innebörden är bekvämt oklar).
Nackdelen var förstås att rörelsen saknade den ordning, disciplin och möjlighet till centralstyre som utmärker en traditionell partipolitisk organisation. Enskilda fascister kunde agera självständigt, vilket ofta betydde problem att hantera för Mussolini. Emilio Gentile – möjligen Italiens främste historiker angående fascismen – anser att San Sepolcro-fascismen var ett typiskt exempel på tidens ”bohemiska politiska och intellektuella klimat, som återfanns i städerna”.[7]
Själva begreppet ”anti-parti” appellerade till den brokiga samling aktivister som samlades vid piazzan. Med andra ord är det svårt att analysera fascismens väsen utifrån 1919. Rörelsens uppgift vid denna tid var inte att tycka utan att göra. Perioden av ideologisk enkelhet blev förvisso kort, men satte ändå sin prägel på hur fascismen tolkas än idag. Det är här fröet planterades angående synen på fascism som en icke-ideologi bestående enbart av yttre attribut. Tanken om fascismen som anti-ideologi reflekterade året 1919 mer än fascismen i sig. Den var en del av samtidens pragmatiska tänkande, anti-intellektualism samt avfärdande av de etablerade ideologierna liberalism, socialism och konservatism utifrån kriget 1914-1918. Den omedelbara tiden efter vapenstilleståndet utmärktes av snabba förändringar och i denna möjlighet hittade ett anti-parti sin omedelbara identitet, även om organisationsformen av praktiska skäl skulle visa sig kortlivad. Fascismen 1919 var något ungt och ungdomligt – både om man analyserar den i efterhand samt utifrån hur den uppfattade sig själv i samtiden. ”Vi måste lägga grunden för vår ungdomliga konstruktion”, skrev Mussolini och fortsatte:
”För allt det goda vi vill åstadkomma så får vi inte ge oss in i förslag, diskussioner eller partipolitiska gräl. Vi är en vild sammanslutning med blodet pumpande i våra ådror och en brutal ärlighet på våra läppar, eftersom vi har en lång väg framför oss. Vi har inget behov av ett partis källargångar. Vi måste vara starka, modiga, oförskämda, galna av entusiasm och frihet i tanken. […] Ett parti passar inte en ungdomlig själ.”[8]
Mussolini gjorde rätt som hyllade ungdomen, eftersom medelåldern bland aktivisterna var extremt låg. ”Mer än något annat så var de tidiga fascisterna unga”, skriver Paxton.[9] Exempelvis hade krigsveteranerna ofta gått ut i kriget i de sena tonåren och många var 1919 bara dryga 20 år. Det var ingen slump att Arditis kampsång hette Giovinezza – ”ungdom” – och att denna omedelbart blev hela den italienska fascistiska rörelsens officiella sång:
Giovinezza, Giovinezza,
Primavera di bellezza
Per la vita, nell’asprezza
Il tuo canto squilla e va!
E per Benito Mussolini,
Eja eja alalà
E per la nostra Patria bella,
Eja eja alalà
Klumpigt översatt till svenska blir detta:
Ungdom, ungdom
Skönhetens källa
I livets hårdhet
ljuder din melodi!
Och för Benito Mussolini,
Hipp, hipp hurra!
Och för vårt vackra fädernesland,
Hipp, hipp hurra!
För de fascistiska ungdomarna blev rörelsen en kanalisering av hatet mot de vitskäggiga gamla män, som ansvarat för all politik som de föraktade. Vidare speglar Mussolini-citatet ovan oron för att denna samling av unga och disparata entusiaster skulle börja jämföra sina åsikter – och finna att de alls inte var överens. Retoriken om anti-partiet var med andra ord en strategi för att undvika fraktionsgräl och splittring, snarare än en återspegling av ”fascismens innersta väsen”. Det är dock viktigt att påpeka att ingen ideologi har varit färdigkonstruerad från första början. Även den senare så välordnade liberalismen, för att ta ett exempel, föddes utifrån kaoset under franska revolutionen. Socialismen tog nära ett halvt århundrade på sig att finna sin identitet, efter att Marx och Engels publicerat sitt manifest revolutionsåret 1848. Möjligen var anti-ideologi 1919 den enda möjliga mentala attityden hos de som återvänt från kriget med övertygelsen att all ideologi var av ondo – samtidigt som de åtrådde en ideologi med politisk handlingskraft, både personligen och hos den organisation som de onekligen sökte. Mussolinis skapelse lyckades hantera denna tillsynes logiskt omöjliga inställning på ett skickligt sätt.
Luddigheten angående fascismen 1919 gällde aldrig nationalismen. Tvärtom. Det var denna del av rörelsen som samtliga närvarande vid piazza San Sepolcro kunde skriva under på, oavsett sin övriga hemvist. ”Nationen kan redan känna vinden av ett nytt liv, på väg att explodera i storhet som enbart det italienska geniet är förmögen att förnimma och förvandla till en prestation för mänskligheten”, skrev Mussolini.[10]
Det omedelbara syftet med fascismens nationalism var att försvara segern i första världskriget, gentemot de missunnsamma övriga segrarmakterna. Därigenom kanaliserade fascismen känslorna kring ”den stympade segern”. Men denna upprördhet var inte unik för fascismen, vars nationalism var mer specifik. Fascismens glödande nationskult placerades på ett helt eget plan, över allt annat, inom ideologin. Denna nationalism avvisade exempelvis klassretoriken helt och hållet, vilket var märkligare än det låter. Klassperspektivet var centralt hos de konkurrerande ideologierna. Det vanliga exemplet är förstås socialismen, men tanken fanns även i konservatismens fundament om att all makt hörde till överklassens traditionella eliter – liksom i liberalismens hyllning av den dygdige medelklassindividen. Mussolini kunde i detta läge hävda att nationen ”innehåller samtliga klasser medan klassen inte innehåller nationen överhuvudtaget”.[11]
Utspelet riktade sig särskilt mot socialismen, eftersom det motsade marxismens utgångspunkt om historien som ständig klasskamp. Men 1919 kunde till och med fascismens marxister – framför allt syndikalisterna – svälja tankegången, eftersom de definierade sig som national-syndikalister, det vill säga att de delade uppfattningen om att nationen kom först. Vidare fokuserade den fascistiska nationalismen på att nationen degenererat och därmed var i behov av en renässans – en pånyttfödelse, som skulle vara revolutionär till sin natur.
Detta skulle manifesteras i en viril fascistisk framtid (vilket syns i Mussolini-citatet ovan; ”nationen kan redan känna vinden av ett nytt liv”). Här blev nyckelordet från 1800-talets italienska enande, risorgimento, åter viktigt eftersom det betyder ”pånyttfödelse”. De italienska fascisterna talade om behovet av ännu en risorgimento, fast denna gång skulle renässansen – via den fascistiska revolutionen – genomsyra hela nationen. Dessutom bekräftade ultranationalismen tanken om fascismens huvudfiende, som trots en hel del anti-kapitalistisk retorik, alltid förblev den internationalistiska socialismen. Sentensen ”proletärer i alla länder – förenen eder” upprörde fascister mer än något annat, eftersom parollen är anti-nationalistisk och därmed går på kontrakurs visavi fascismen. Men den fascistiska nationalismen skiljde sig från Bismarcks och Cavours konservativa nationalism, som enat Tyskland och Italien. Mussolini påpekade, angående konservativ nationalism, att den ”är imperialistisk, medan vi är expansionistiska; den är vinklad gentemot monarki, eller faktiskt snarare mot en viss dynasti, medan vi placerar nationen ovan monarkin och dynastin”.[12]
Citatet är pedagogiskt, eftersom det explicit nämner nationen som den allra högsta nivån hos fascismen. Vidare avfärdade Mussolini – inte utan humor – den typ av nationalistisk italiensk kollektiv identitet som vände sig mot utländska turister, en nationalism som trivdes bäst ”i hotellbranschen” och som bekräftade utländska stereotyper om italienare som stökiga men charmiga ”glasstillverkare”. Senare skulle Mussolini – förgäves – försöka få italienarna att sluta med nationella klichéer, som att gestikulera och äta pasta (Mussolini ansåg att ris var nyttigare). Intressant är även den skillnad som ovan anges mellan imperialism och expansionism. Fascismens expansionism var futuristisk och inspirerad av poeten Gabriele D’Annunzio, som snart skulle spela en nyckelroll i rörelsens utveckling. Italien ”måste segla”. Navigare necesse est! Därigenom skulle ”det italienska” sprida sitt ljus i världen, för att bekräfta Italiens andliga överlägsenhet. Detta skulle inte likna exempelvis – och framför allt – Storbritanniens ”cyniska, blodiga och stöldinriktade imperialism” utan tvärtom verka utifrån det italienska geniets civiliserande egenskaper.
[1]R.J.B. Bosworth, Mussolini(London, 2002), sid. 129.
[2]R.J.B. Bosworth, Mussolini(London, 2002), sid. 130.
[3]Citat ur Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918-1925(New York, 2005), sid. 104f.
[4]Bengt Malcus, ”fasces”, Nationalencyklopedin.
[5]Fascesär för övrigt auktoritetssymbol även för den nutida svenska polisen.
[6]Benito Mussolini, Il Popolo d’Italia(24 mars 1919). Återgivet i Roger Griffin (red.), Fascism(Oxford, 1995), sid. 34f.
[7]Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918-1925(New York, 2005), sid. 107.
[8]Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918-1925(New York, 2005), sid. 109.
[9]Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism(London, 2004), sid. 49.
[10]Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918-1925(New York, 2005), sid. 119.
[11]Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918-1925(New York, 2005), sid. 119.
[12]Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918-1925(New York, 2005), sid. 120.
Älskade fascism 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.