Främsta internationella vetenskapliga tidskriften recenserar

Tidskriften ”Fascism: Journal of Comparative Fascist Studies” recenserar boken, vilket är smickrande eftersom publikationen är världens främsta vetenskapliga organ angående fascismforskning. Recensent är fil.dr. Matthew Kott vid Uppsala universitet.

Recensionen är en dubbelrecension, även den norska boken ”Den sorte tråden: Europeisk høyreradikalisme fra 1920 til i dag” av Øyvind Strømmen recenseras.

Øyvind Strømmen’s Den sorte tråden [The Black Thread] traces the development and persistence of the radical right (including fascism) in Europe, with a particular focus on Norway. His goal is to locate Breivik within a history of radical nationalist movements that integrates Norway into a broader European context. In his Älskade fascism [Beloved Fascism], Henrik Arnstad also argues against a perceived Scandinavian exceptionalism, but, as alluded to in the title, looks instead more closely at the ideological aspects of fascism in an attempt to explain its enduring appeal and continuing ability to inspire the likes of Breivik.

Kott (bilden) visar på både likheter och skillnader mellan mitt verk och Strømmens:

By contrast, Arnstad’s book is more thematic and analytical, weaving in the ideas of Robert Paxton, Stanley Payne, Kevin Passmore, and other key figures from the scholarly literature on fascist studies. After a description of how Italian Fascism developed, he examines the relationship of fascist ideologies and movements to such topics as conservatism, revolution, modernity, the Holocaust, and gender. Unlike Strømmen, Arnstad ranges beyond Europe to include examples from Latin America, Japan, and even fictional Middle Earth. Throughout, Arnstad stresses that essential to any fascism is ideology, particularly Griffinian palingenetic ultranationalism.

Kott tar även upp att Strømmen och jag polemiserar i nutida debatt, angående det populistiska norska regeringspartiet Fremskrittspartiet:

Where Strømmen’s and Arnstad’s complementary approaches come into direct conflict is in their assessment of the place of the Progress Party on the political spectrum. Since Arnstad asserts that the most successful fascist movements of today have embraced parliamentarianism as the best way to achieve their palingenetic ultranationalist agendas, he warns that, if not outright fascist, there are at least fascistogenic tendencies within the Progress Party. As an example of this, Arnstad cites the fact that Breivik was active within the Progress Party before he became radicalized and left it for more overtly fascistic milieux. This controversial interpretation is generally rejected in Norway, where commentators, Strømmen among them, argue that the Progress Party is not a party of the same type as the post-neo-Nazi Sweden Democrats. (As in Finland with Skyldig till skuld, the fact that Arnstad is a Swede who critiques Norwegian nationalism is highly provocative for many in Norway.) Instead, borrowing from the ideas of Cas Mudde, Strømmen asserts that the right-wing populist Progress Party, long a magnet for disaffected protest voters, has actually acted as a blocker preventing fascistic parties from gaining a significant foothold in the Norwegian political system.

[…]

Nevertheless, it cannot be ignored that disturbing tendencies – anti- immigration sentiments, islamophobia, and antiziganism – are represented in the Progress Party today. Furthermore, following the September 2013 elections, these populists now form part of the core of a new coalition government in Norway. The long-term results of this development are not predictable. Arguably, the spectacular rise (and fall) of the populist, anti-immigrant Ny Demokrati [New Democracy] party in Swedish parliamentary politics during the 1990s changed the political climate in Sweden enough for the more radical Sweden Democrats, with their neo-Nazi roots, to become electable in the 2000s. Once in a position of power, could not the Progress Party become attractive for more radical, fascist elements as a ‘gateway’ or ‘enabling’ party for accessing greater political influence, even a role in government?

Läs hela recensionestexten i denna PDF.

Bokhora: ”Älskade fascism tränar läsmusklerna!”

Bloggen Bokhora recenserar boken, i en text skriven av Johanna Karlsson:

Henrik Arnstad är angelägen, han berättar sällan i kronologisk ordning, tankarna är snarare något svindlande, men jag följer ändå med i hans struktur (efter det inledande kapitlet). Boken är inte mer än drygt 400 sidor lång, men boken känns omfattande. Och det pratas ofta om viktiga böcker, uttrycket är närmast utslitet, men visst är ”Älskade fascism” en viktig bok för mig. Viktig eftersom den utmanar mitt läsmod, men framförallt för vad den lär mig om dagens fascism.

Karlsson skriver att boken ”tränar läsmusklerna”:

Jag vill inte påstå att jag har träningsvärk efter ”Älskade fascism”, men jag känner mig starkare i mina fackboksmuskler. Och de sista två delarna i boken läste jag med lätthet. Kanske var musklerna äntligen uppvärmda eller så var det vinklingarna som fascinerade mig; Feminismen i fascismen samt fascismen på 2000-talet. Jag tror på det senare.

Läs hela recensionen på bokhora.se!

Svenska Dagbladet: ”Årets bästa historieböcker”

Svenska Dagbladets Anders Q Björkman väljer ut årets bästa historieböcker och toppar med ”Älskade fascism”:

”Arnstad tecknar ett porträtt av fascismen – och varnar för att ideologins förförelsekraft har fått ny styrka i vår tid. Vare sig man skriver under på beskrivningen av dagens populistpartier som fascister eller ej, så ger boken insikt om vilka faror som lurar i vår framtid.”

Läs mer på svd.se. Läs även gärna Björkmans recension av boken!

Populär historia: ”Heltäckande och imponerande om fascismen”

Magasinet ”Populär historia” publicerar en recension av boken, skriven av Bo G Hall (bild nedan), fil. dr. i historia. Han förefaller särskilt intresserad av min person som författare:

Henrik Arnstad är ett nytt författarnamn att lägga märke till när det gäller svensk modern politisk historia. Som journalist är han särskilt omhuldad av Dagens Nyheters kulturredaktion och skriver en spänstig och informativ svenska. För ett par år sedan väckte han stor uppmärksamhet med sin bok om Christian Günther, utrikesminister under andra världskrigets oroliga beredskapsår. Boken fick ett övervägande gott mottagande i Sverige.

Det goda omdömet fortsätter, angående Halls uppskattning av ”Älskade fascism”:

Uppenbarligen har han [Arnstad] ägnat betydande tid åt att plöja senare års många vetenskapliga studier av ämnet – inte minst de utländska. Resultatet är en imponerande redogörelse för fascismens historia ! alltifrån begreppet fick konkret realitet på Piazza San Sepolcro i Milano 1919 ända fram till nutid.

Hall uppskattar även redogörelsen för den vetenskapliga synen på fascismens ideologi:

Samtidigt illustreras tydligt hur svårt forskarna haft att enas om en definition av vad denna politiska rörelse stått och står för – annat än en urspårad extrempatriotism och ett uttalat förakt för det demokratiska systemet. Det sägs att det sköna trivs i många former uppenbarligen gäller detsamma även för det fula och avskräckande.

Recensionen publicerades i nummer 9/2013 av Populär historia.

Gäst hos ärkebiskopen på Bokmässan

”Älskade fascism är en av de viktigaste böckerna i vår tid.”
Ärkebiskop Anders Wejryd

Respons: ”Man blir både upplyst och inspirerad”

Tidskriften Respons levererar den hittills mest ambitiösa vetenskapliga recensionen av boken, tillika en av de mest berömmande trots att texten långt ifrån är okritisk. För mig som författare var texten, skriven av professorn i europeisk historia Nils Arne Sørensen (bild nedan) vid Syddansk universitet, en intellektuell njutning att läsa.

Recensionen startar med ett resonemang utifrån den diskussion som förevarit mellan två av fascismforskningens giganter, den amerikanske Robert O. Paxton och den brittiske professorn Roger Griffin. Sørensen konstaterar att jag utgår från Griffins definition av fascism, som kritiserats av Paxton:

‘Kritiken av griffins definition av fascistisk ideologi träffar naturligtvis också Arnstad, men det ska tilläggas att sistnämnde inte påtar sig rollen som okritisk lärjunge. I bokens konkreta analyser kompletteras Griffins definition rikligt med andra insikter och förståelseramar. Härtill kommer att stora delar av boken framstår som en konstruktiv och kritisk dialog med Griffins motpol Robert Paxton. Detta bidrar i hög grad till att göra Arnstads bok läsvärd.’

Sørensen hyllar Paxtons berömda monografi The anatomy of fascism såsom ”det absoluta huvudverket inom inom ny fascismforskning”. Det är därför oerhört smickrande att han därefter menar att min boks resonemang överträffar Paxtons:

‘Intressant på ett nytt sätt är däremot kapitlet ”Den fascistiska meteoritskuren” där Arnstad angriper Paxtons systematiska, men också schematiska, utvecklingsmodell för fascism. Med inspiration från Foucault kritiserar han Paxtons påstående om att en fascistisk rörelse som inte når fram till närheten av maktens centrum är misslyckad. Med rätta påpekar Amstad att fascistiska rörelser kan utöva makt indirekt. Det kan ske diskursivt – genom att andra partier tvingas att anamma delar av den fascistiska diskursen. […] Han lägger fram en mer nyanserad taxonomi for fascistiskt inflytande än Paxton.’

Professor Sørensen goda vitsord om bokens höga vetenskapliga kvalitet, även i internationellt perspektiv gentemot genrens absoluta standardverk, avslutas med följande ord:

‘Man blir kort sagt både upplyst och inspirerad att tänka vidare själv. Det är ingen ringa ros. Även om denna recension varit långt ifrån okritisk är det viktigt att till sist poängtera bokens många kvaliteter. Det gäller inte minst Arnstads framställningsform.

Han skriver inte som en (arrogant) ‘Mr Know-All”, som är den berättarform de flesta historiker använder när de skriver populärvetenskap. I stället kombinerar han den historiska framställningen med diskussioner av förklaringar och olika tolkningsmöjligheter.

Det är en berättarform som har respekten för läsaren som utgångspunkt och så ska genren bedrivas i ett öppet, demokratiskt samhälle.’

Recensionen finns tyvärr inte att läsa på webben, men återfinns i tidskriften Respons nummer 3/2013.

Zaramis.se: ”Det bästa jag någonsin läst”

Hans Norebrink på bloggen Zaramis.se skriver en lång och utförlig recension av boken:

Jag tvekade skaffa historikern Henrik Arnstads 400-sidiga ”Älskade fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Ännu en bok i tiden om högerpopulism! Men jag hade fel.

Detta är det bästa, intressantaste, fräschaste, samt mest nydanande, forskningsbaserade och övertygande jag någonsin läst om ”mysteriet fascism” (mitt uttryck). Om dess rötter, klassbas och ideologi. Med såväl detaljer som tid-rum-översikter. En applåd!

Läs hela recensionen på zaramis.se!

SVT Morgon: ”En gripande och sugande berättelse”

SVT Morgon låter recensenten och litteraturexperten Magnus Utvik recensera boken, vilket han gör översvallande. Utvik berättar att han inte blivit solbränd, trots en solsemester i Grekland. Han fastande i läsningen av ”Älskade fascism”:

Jag tog med en bok som kommer att betyda mycket i mitt liv: Älskade fascism av historikern Henrik Arnstad. En gripande genomgång av fascismen, från 1920-talet fram till de ultranationalistiska partierna idag. […] Boken är väldigt lättläst. En gripande och sugande berättelse.

Utvik fastnade särskilt för bokens framställning av fascismen och kvinnorna:

Det som jag tycker är häftigt med den här boken, som man kan lära sig mycket av, är när Arnstad skriver om ultranationalistiska partier idag som värnar om den rena kvinnan, kvinnan som nationens livmoder. Man ska rädda kvinnan från våldtäkter av muslimer och invandrare. Men när samma kvinnor tar aktiv politisk handling tillhörd de ”PK-maffian” och angrips med könsord.

Se hela recensionen (börjar fem minuter in i sändningen) på SVT-webben:
http://www.svt.se/gomorron-sverige/politisk-tegelsten

Expo: ”Reder ut begreppen på ett trovärdigt sätt”

Den ledande antirasistiska tidskriften Expo låter Charlotte Wiberg recensera boken i en mycket uppskattande text, som inleds med orden att ”det var på tiden att någon tog tag i den fascistiska ideologin”. Dessa ord gjorde mig extra glad. Med risk för att låta arrogant håller jag helt och hållet med, det var ju just av denna anledning som jag skrev boken. Wiberg skriver:

”Arnstad reder ut begreppen på ett trovärdigt sätt. […] En viktig poäng i boken är kritiken mot enkla checklistor, där punkt för punkt skulle kunna prickas av för att avgöra vad som är fascism och vad som inte är det. Mot detta ställer Arnstad behovet av att analysera varje rörelse inom sin speciella kontext, att vara känslig för hybridformer och flytände former. Det finns ingen exakt skärningsgräns som avskiljer det fascistoida från det icke-fascistoida, påpekar han. Och detta är onekligen ett mer fruktbart angreppssätt än att söka efter den alltigenom fascistiska ‘idealtypen’ (ett snarast teoretiskt fenomen).”

Wiberg fortsätter:

Den absolut största förtjänsten med Arnstads bok är dock själva historieskrivningen. I skildringen av europeiska, anti-demokratiska rörelser efter första världkriget tas annars bortglömda inslag av rasistiskt och politiskt våld, militärdiktatur och fascistiska förbund länder som Rumänien, Polen och Bulgarien upp.

På minussidan påtalar Wiberg att boken kunde innehålla referenser till viktiga tyska forskningsverk, ”framför allt Klaus Theweleits centrala bok Männerphantasien från 1977, som gavs ut på svenska 1995 (Mansfantasier)”. Läs Wibergs intressanta och kunniga recension i senaste numret av Expo (nr 2/2013) som du kan köpa via Expos webbplats.

Ordfront: ”Fascinerande och värdefull läsning”

I Ordfront magasin recenserar chefredaktören Johan Berggren (bilden) själv boken ”Älskade fascism” i en resonerande, intressant och mycket uppskattande text:

Henrik Arnstads 453-sidiga bok har blivit stort uppmärksammad under våren för att den valt ett ämne som nästan automatiskt trampar folk på tårna, såväl politiska besserwissrar och de som kanske är, men för allt i världen aldrig skulle kalla sig, fascister.

En annan, förhoppningsvis större, anledning till bokens genomslag är att den är en bra och bildande bok, som sammanställer och presenterar ett digert forskningsmaterial. Alltså en syntetisk bok, Arnstad har inte forskat själv, utan lutar sig mot andras forskning. […] Arnstad är en lyckad hybrid mellan journalist och akademiker, om man nu får recensera också skribenten. […]

För oss som anser att fascismen är viktig att bekämpa är Älskade fascism både fascinerande och värdefull läsning och en utmärkt utgångspunkt för vidare samtal.

Mest uppskattar Berggren den del av boken som behandlar skillnaden mellan fascism och auktoritär konservatism:

‘Om den rumänske fascistledaren Codreanus bonderomantiska, antiurbanska, antisemitiska och kristet mystiska fascism, som inte bara ledde till våldsamma mordorgier, utan också frontalkrockade med den rumänska konservatismen och kungahuset. Och om skillnaden på generalissimo Franco och de fascistiska falangister han utnyttjade, men inte tillhörde. Franco var en del av det tvärkonservativa »Eviga Spanien«, en pust från 1500-talet, »inte fascist, utan något mycket värre«, med den amerikanske historikern Stanley G Paynes ord.’

Läs hela recensionen här:
http://omlinemagasin.se/2013/06/26/fascinerande-fascism/

Dagen: ”En av årets viktigaste böcker”

Den kristna tidningen Dagen låter doktor Per Hammarström (bild nedan) recensera boken i en lång och mycket insiktsfull text, som tar fasta på fascismens religiösa anknytningar. Något som fascinerar mig personligen och som därför utgör en mycket intressant analys (Hammarström har vidare skrivit en mycket spännande avhandling som anknyter till fascistisk antisemitism):

Lapporörelsen är en av de många fascistiska grupper som Henrik Arnstad beskriver i en av årets mest uppmärksammade böcker, ”Älskade fascism”. Förtjänstfullt lyfter författaren fram aktuell forskning om den fascistiska rörelsen och ideologin för en bredare läsekrets och lyckas därmed vidga perspektiven. Läsaren inser att fascism är mer än Mussolini och Hitler, att fascistiska rörelser frodades i en rad olika europeiska länder under mellankrigstiden. Samtidigt diskuteras fascismens arvtagare på dagens politiska karta.

Hammarström för därpå ett eget spännande resonemang om fascismen och kristenheten:

Ungern och Spanien är andra exempel på länder där ultrakonservativa och fascistiskt färgade regimer förde en kamp för det som beskrevs som kristna värden – delvis med aktivt stöd av inhemska kyrkor.

Men det fanns också fascistiska rörelser som såg kristendomen som tecken på svaghet och degenerering. Mussolini framträdde i början av sin karriär som ateist och kristendomsfientlig men ju mer han närmade sig makten desto mer tonades detta drag ner eftersom han insåg behovet av en god relation till Vatikanen. Katolska kyrkan å sin sida var villig att komma överens och i 1929 års Lateranfördrag erkände – och legitimerade – kyrkan fascismen som världslig maktbärare mot att katolicismen fick status som landets officiella religion.

Många nazistledare var djupt kristendomsfientliga men även i Tredje riket sågs samexistens som nödvändig, något de flesta kyrkosamfunden accepterade. Visst hördes starka kritiska röster men på det stora hela lämnades Hitlers regim ifred av kyrkorna, något som inte ens de allt mer förfärande rapporterna om Förintelsen av Europas judar kunde ändra på.

Kyrkornas och fascismens ömsesidiga förhållande fram till 1945 var alltså allt annat än entydigt. Det finns exempel på hur kristen tro inspirerade till kompromisslöst motstånd men också på undfallenhet, medlöperi och öppet stöd. Vissa fascistiska grupper avskydde kristendomen medan andra såg sig som kristendomens beskyddare och förkämpar.

Hammarströms slutomdöme blir mycket uppskattande, angående mina ansträngningar att skildra fascism och religion:

Henrik Arnstads ”Älskade fascism” ger viktiga historiska perspektiv och bidrar till en medvetenhet om dagens situation. Om inte annat borde den roll kyrkor och samfund spelat i fascismens historia – och den roll kyrkan har att spela i dag – motivera kristna att läsa en av årets viktigaste böcker.

Läs hela recensionen på dagen.se.

Kulturtidskrifter.se: ”Älskade fascism är en väckarklocka — en ostridig förtjänst”

Webbplatsen Kulturtidskrifter.se låter Christian Swalander recensera boken Älskade fascism:

Det samhällskitt som utgörs av en god och likvärdigt utbildning för alla, rätten till en god bostad, trygghet vid sjukdom och arbetslöshet och vissheten om att man får en pension som går att leva på och den omsorg man behöver när man blir äldre fräts sönder av att marknadstänkandet tillåts invadera alla livets områden. Skulle arbetslösheten breda ut sig ännu mer än vad som nu är fallet, eller skulle räntornas på bolån sticka iväg, ja då kan jordmånen ytterligare förbättras för den nya fascism som redan är tydlig med sin nationalism och sin främlingsfientlighet. Älskade fascism har i den här meningen en funktion som väckarklocka, det är en ostridig förtjänst.

Läs hela recensionen på Kulturtidskrifter.se.

Internationalen: ”Infallsrik och tankeväckande”

Den samhällsgrupp som visat störst tveksamhet inför boken ”Älskade fascism” är rättroende marxister, av varierande kulör. Det är lite pikant, eftersom de svenska nazisterna generellt anser mig vara smygkommunist — men sanningen är att jag går hårt åt de traditionella marxistiska förklaringsmodellerna i min bok, vilket självklart väcker reaktioner från vissa (men långt ifrån alla) socialister.

Den marxistiska förklaringsmodellen av fascism formulerades tydligast i kommunistinternationalens deklaration från 1933, vilken reagerade på nazisternas maktövertagande i Tyskland:

”Fascismens framväxt och dess maktövertagande i Tyskland och andra kapitalistiska länder betyder […] att kapitalisterna inte längre förmår att upprätthålla sin diktatur med hjälp av de gamla metoderna: parlamentarism och bourgeois-demokrati […] Kapitalet är tvingat att övergå till inrikespolitisk öppen terroristisk diktatur och till utrikespolitisk fullständig chauvinism, vilket innebär förberedelser för imperialistiska krig. Såsom född ur bourgeois-demokratins livmoder, så är fascismen kapitalisternas sätt att rädda kapitalismen undan kollaps. […] Fascisterna inför inte en ny social ordning, de är enbart kapitalets lakejer [förf. kurs.].”

Tanken var att eftersom, enligt Marx, skulle kapitalismen efterföljas av socialismen. Då fanns ingen plats enligt marxistisk teori för ”en tredje väg”, i form av fascismen. Fascism förpassades till ett intet, en icke-ideologi som enbart var en reaktion på kapitalismens kris. Denna tanke har sedan länge avfärdats av mittfåran inom forskningen, men lever ett eget ideologiskt liv bland marxistiska humanvetenskapare.

Recension i ”Internationalen”

Den trotskistiska tiddingen Internationalen låter docenten och samtidshistorikern Håkan Blomqvist (bilden) recensera boken (för andra gången, första gången tvingades tidningen till dementi eftersom Blomqvist ännu inte fått boken i sin hand). Recensionen är välvillig, nyfiken och öppen. Blomqvist skriver att ”Arnstad [visar] vilken komplex ideologisk dekokt mellankrigsfascismen representerade – och hur viktiga ämnen därifrån lyckades överleva nederlaget för att göra sig till en del av vår egen tids långt bredare motreaktion mot den globala jämlikhetens ideal och strävanden” och fortsätter:

”Arnstads infallsrika och oförskräckta diskussion ger både aha-upplevelser och väcker starka invändningar – på så sätt utgör den ett utmärkt bidrag till den akuta diskussion vi måste föra om de reaktionära ideologiernas återkomst i vår tid.”

Blomqvist har dock starka marxistiska invändningar, eftersom fascismen enligt honom måste förklaras som den kaotiska kapitalismens sista strid snarare än som självständig ideologi:

”Istället för att reducera fascismen till en nedkokad ideologi om ultranationalism kunde den ideologiskt förstås som denna radikaliserade häxbrygd av 1900-talets motreaktion i ytterst svåra kris- och krigstider. Och istället för att jaga etiketter på Sverigedemokraterna genom att söka isolera någon av brygdens ingredienser, kan förslagsvis partier av den typen betraktas som förebådare av den ideologiska klimatförändring som dagens motreaktion i vår egen djupa kristid bär med sig. Och som, om det vill sig riktigt illa, kan utkristallisera sociala stridsformationer av klassisk fascistisk typ i frontalangrepp mot solidariska samhällskrafter.”

Jag håller inte alls med marxisterna om denna beskrivning av fascismen, utan menar att vi måste förstå fascismen egna självständiga kraft både för att förklara mellankrigstidens politik — liksom nutidens neofascistiska triumfer. Men det är med stort intresse som jag läser Blomqvists intressanta text. Och jag håller med om slutorden — behovet av diskussion kring fascismen är akut!

Läs hela recensionen på internationalen.se.

o.s.v., etc.: ”En oerhört bra bok”

Recensenten Philip Stålhandske skriver på sin privata blogg ”o.s.v. o.s.v., etc. etc.” angående sin egen recension av ”Älskade fascism”, vilken publicerats i Fria tidningen. Detta angående en jämförelse med Erika Fatlands studie ”Året utan sommar” över Anders Breiviks massmord i Norge:

”För några veckor sedan recenserade jag Erika Fatlands Året utan sommar i Flamman. Det fanns inte riktigt utrymme i texten för att tillräckligt tydligt markera hur fullkomligt vidrig den boken är, så jag vill här förtydliga detta. […] om Erika Fatlands historieskrivning blir den dominerande, då har Breivik vunnit. Hans världsbild vinner.”

Mot detta ställer Stålhandske ”Älskade fascism”:

”Fatlands fruktansvärda självförhärligande och upphöjande av sina egna slutsatser samt den totala bristen av politisk analys. Det sistnämnda stod dock Henrik Arnstads Älskade fascism för, bland mycket annat. En oerhört bra bok som jag gav alldeles för lite utrymme i mina ansträngningar att förklara hur farlig Fatlands världsbild är. […] Älskade fascism hanterar historien på det sätt den bör hanteras: som ett verktyg för samtiden. På ett engagerande vis förklarar den en mörk sida av Europas historia på ett sätt som även kastar ljus över vår samtid.”

Läs hela texten på Stålhandskes blogg.

Motargument: ”Ett måste att läsa. Köp den och läs!”

Webbplatsen Motargument recenserar boken i en text skriven av Torbjörn Jerlerup:

”Fascismens historia och dess utveckling efter 1945 i Europa har dokumenterats mycket i böcker och avhandlingar, men mindre så i Sverige. Henrik Arnstads bok fyller ett tomrum i debatten, och är mer än välkommen. […] Boken är ett måste att läsa. Köp den och läs den.”

Jerlerups invändning mot boken ligger i fascismens förhållande till demokrati. Är det möjligt att vara fascist och samtidigt inte vilja avskaffa allmänna val till samhällets politiska institutioner, som exempelvis parlamentet?

”Om man öppnar vilken bok som helst, eller vilken tidning som helst, som var antifascistisk, och positiv till demokrati, på 1930-talet, ser definitionen av fascism delvis annorlunda ut än den som Griffin och Arnstad använder. Alla (!) ansåg att hat mot demokrati var en del av definitionen av fascism.”

Problemet vi idag har med fascismen och parlamentarism är att vi förutsätter att den ska vara densamma som under mellankrigstiden. Var vi glömmer är att de flesta ideologier under mellankrigstiden var antidemokratiska. Den mest framgångsrika antidemokratiska kraften då var varken kommunism eller fascism, utan traditionell höger. I land efter land avskaffade konservatismen demokrati genom statskupper. Detta medan både Hitler och Mussolini tillskansade sig makten på laglig väg.

Även i Sverige planerade högern göra statskupp, två gånger under andra världskriget. Den blivande svenske högerledaren Jarl Hjalmarsson ansåg att konservatismen måste ”mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”. Samtidigt omfamnade många socialister tanken om ”proletariatets diktatur” och internationellt förhöll sig fortfarande vissa liberaler skeptiska till demokrati som ”majoritetens tyranni”.

Men efter andra världskriget förändrades mycket och demokratin accepterades som norm i västerlandet. Kvarvarande diktaturer som Francos Spanien och juntans Grekland sågs som anomalier. Men fascismen kunde inte genomgå samma utveckling förrän efter 1968, då franska Nouvelle Droite förändrade scenen. Idag måste även neofascister åtminstone officiellt omfamna parlamentarisk demokrati, allt annat vore politiskt självmord.

Men detta innebär inte att de omfamnar sann demokratis verkliga hjärta: Alla medborgares lika värde.

Läs hela recensionen på motargument.se.

Fri värld: ”Älskade fascism är ett ambitiöst standardverk”

Ingenting är viktigare angående kunskap om fascismens ideologi än medvetenheten om att antifascism inte är ”vänster”, utan en uppgift för hela det demokratiska spektrumet. Därför blev jag extra glad då högerorganisationen ”Fri värld” förhåller sig så positivt till boken i en recension skriven av Johan Söderström (bild nedan), före detta ledarskribent på Borås Tidning:

‘Älskade fascism är ett ambitiöst standardverk om fascismens framväxt och varningen för de framväxande fascistiska partierna är befogad. Här finns dock i många hänseenden mycket att bygga vidare på.’

Recensionen är inte okritisk, men gillande:

‘Arnstad angriper fascismens historia brett, måhända för brett för endast en volym, därtill utan illustrationer. Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia hade mått bra av att delas upp i två volymer och om man hade getts ett antal fotografier från viktiga händelser och möten så hade det lyft framställningen. Men det breda angreppet har också självklart sina förtjänster. Fascismen kan och bör inte beskrivas separat från 1800-talets stora ideologier, socialismen, liberalismen och konservatismen. Genomgången av de traditionella ideologierna är förtjänstfull.’

Läs hela recensionen på www.frivarld.se!

”Det finns all anledning att ta upp Älskade Fascism”

Vänsterliberalen och före detta yrkesmilitären Johan Westerholm nämner positivt boken på sin blogg ”Mitt i steget”:

‘Det finns all anledning för de flesta att ta upp Henrik Arnstads bok ”Älskade Fascism” nu. Det är inte bara företeelsen medborgargarden som börjar äta sig in i det svenska samhället. Även tendenserna att möta frustration med stigmatisering börjar få fäste. Än så länge främst på högersidan i svensk politik men socialdemokratin är inte vaccinerad heller som rörelse. Den danska utvecklingen tyder på detta.’

Läs hela inlägget på:
mitt-i-steget.blogspot.se/2013/05/vaccinet.html

Dagbladets ledare: ”Mycket läsvärd och tänkvärd”

Tidningen Dagbladets ledare skriver om boken (29 maj 2013):

‘Att opinionssiffrorna för SD gick upp som en följd av detta kan bara förklaras med djup okunskap i kombination med folkligt missnöje över läget i dagens Sverige. I den vevan pekade författaren Henrik Arnstad på likheterna mellan dagens SD och mellankrigstidens fascism i en tänkvärd artikel i DN. Nu har jag hunnit läsa hans bok i ämnet: ”Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Den är mycket läsvärd och tänkvärd.’

Läs hela texten på dagbladet.se!

Tidningen Frihet: ”En mästerlig genomgång”

SSU:s medlemstidning Frihet ger boken högsta betyget ”5” i en översvallande hesidesrecension, skriven av chefredaktören Daniel Mathisen:

Henrik Arnstads ”Älskade fascism: de svartbruna rörelsemas ideologi och historia” är en mästerlig genomgång av tankegodset som i jakten på nationens själ fått — och får — hatets fackla att flamma.

Recensionen är intellektuellt resonerande kring min bok:

Arnstad menar att liberalismen saknade svar till ett sargat och identitetslöst Europa efter första världskriget Samtidigt var medelklassen ansatt från två håll: en framväxande, organiserad, arbetarklass och en etablerad överklass. Ur den frustrationen, ur det vakuumet, vann fascismen mark, när en rotlös och otålig medelklass såg alternativ till urvattnad liberalism. Fascismen fungerade som en handlingskraftig hävstång mot socialistisk revolution, kaos och klasskonflikter. Blev ett ideologiskt balsam.

Recensionen fortsätter:

Arnstad lyckas berätta fascismens historia, knyta ihop spretiga trådar till en helhet och se en röd tråd mellan Nationella fascistpartiet i Italien 1922 och Sverigedemokraterna i Sverige 2013. Med en maktanalys som går bortom stöveltramp och slagord.

Texten finns inte på nätet ännu, men kanske dyker den upp på Frihets webbplats så småningom.

Politik och poesi: ”En alldeles utmärkt bok”

Vänsterbloggen Politik och poesi, skriven av Helena Duroj, recenserar välvilligt boken:

”Har just avslutat Henrik Arnstads alldeles utmärkta bok Älskade fascism. Den lätt besynnerliga titeln får inte någon uttrycklig förklaring. Kanske menar Arnstad att fascismen omfattats med entusiasm och faktiskt röstats fram till makten. Kanske menar han att den efter 1945 omskapats och alltid på nytt kan skaffa anhängare. Eller tänker han på att den idag är den enda ideologi som förefaller hoppingivande för människor, därför att den lovar att det som gått snett ska göras om och födas på nytt.”

Läs hela recensionen på bloggen Politik och poesi!