Främsta internationella vetenskapliga tidskriften recenserar

35496Tidskriften ”Fascism: Journal of Comparative Fascist Studies” recenserar boken, vilket är smickrande eftersom publikationen är världens främsta vetenskapliga organ angående fascismforskning. Recensent är fil.dr. Matthew Kott vid Uppsala universitet.

Recensionen är en dubbelrecension, även den norska boken ”Den sorte tråden: Europeisk høyreradikalisme fra 1920 til i dag” av Øyvind Strømmen recenseras.

Øyvind Strømmen’s Den sorte tråden [The Black Thread] traces the development and persistence of the radical right (including fascism) in Europe, with a particular focus on Norway. His goal is to locate Breivik within a history of radical nationalist movements that integrates Norway into a broader European context. In his Älskade fascism [Beloved Fascism], Henrik Arnstad also argues against a perceived Scandinavian exceptionalism, but, as alluded to in the title, looks instead more closely at the ideological aspects of fascism in an attempt to explain its enduring appeal and continuing ability to inspire the likes of Breivik.

Kott-MatthewKott (bilden) visar på både likheter och skillnader mellan mitt verk och Strømmens:

By contrast, Arnstad’s book is more thematic and analytical, weaving in the ideas of Robert Paxton, Stanley Payne, Kevin Passmore, and other key figures from the scholarly literature on fascist studies. After a description of how Italian Fascism developed, he examines the relationship of fascist ideologies and movements to such topics as conservatism, revolution, modernity, the Holocaust, and gender. Unlike Strømmen, Arnstad ranges beyond Europe to include examples from Latin America, Japan, and even fictional Middle Earth. Throughout, Arnstad stresses that essential to any fascism is ideology, particularly Griffinian palingenetic ultranationalism.

Kott tar även upp att Strømmen och jag polemiserar i nutida debatt, angående det populistiska norska regeringspartiet Fremskrittspartiet:

Where Strømmen’s and Arnstad’s complementary approaches come into direct conflict is in their assessment of the place of the Progress Party on the political spectrum. Since Arnstad asserts that the most successful fascist movements of today have embraced parliamentarianism as the best way to achieve their palingenetic ultranationalist agendas, he warns that, if not outright fascist, there are at least fascistogenic tendencies within the Progress Party. As an example of this, Arnstad cites the fact that Breivik was active within the Progress Party before he became radicalized and left it for more overtly fascistic milieux. This controversial interpretation is generally rejected in Norway, where commentators, Strømmen among them, argue that the Progress Party is not a party of the same type as the post-neo-Nazi Sweden Democrats. (As in Finland with Skyldig till skuld, the fact that Arnstad is a Swede who critiques Norwegian nationalism is highly provocative for many in Norway.) Instead, borrowing from the ideas of Cas Mudde, Strømmen asserts that the right-wing populist Progress Party, long a magnet for disaffected protest voters, has actually acted as a blocker preventing fascistic parties from gaining a significant foothold in the Norwegian political system.

[…]

leifNevertheless, it cannot be ignored that disturbing tendencies – anti- immigration sentiments, islamophobia, and antiziganism – are represented in the Progress Party today. Furthermore, following the September 2013 elections, these populists now form part of the core of a new coalition government in Norway. The long-term results of this development are not predictable. Arguably, the spectacular rise (and fall) of the populist, anti-immigrant Ny Demokrati [New Democracy] party in Swedish parliamentary politics during the 1990s changed the political climate in Sweden enough for the more radical Sweden Democrats, with their neo-Nazi roots, to become electable in the 2000s. Once in a position of power, could not the Progress Party become attractive for more radical, fascist elements as a ‘gateway’ or ‘enabling’ party for accessing greater political influence, even a role in government?

Läs hela recensionestexten i denna PDF.

Annonser

Bokhora: ”Älskade fascism tränar läsmusklerna!”

Skärmavbild 2014-01-17 kl. 11.52.31

Bloggen Bokhora recenserar boken, i en text skriven av Johanna Karlsson:

Henrik Arnstad är angelägen, han berättar sällan i kronologisk ordning, tankarna är snarare något svindlande, men jag följer ändå med i hans struktur (efter det inledande kapitlet). Boken är inte mer än drygt 400 sidor lång, men boken känns omfattande. Och det pratas ofta om viktiga böcker, uttrycket är närmast utslitet, men visst är ”Älskade fascism” en viktig bok för mig. Viktig eftersom den utmanar mitt läsmod, men framförallt för vad den lär mig om dagens fascism.

Karlsson skriver att boken ”tränar läsmusklerna”:

5Jag vill inte påstå att jag har träningsvärk efter ”Älskade fascism”, men jag känner mig starkare i mina fackboksmuskler. Och de sista två delarna i boken läste jag med lätthet. Kanske var musklerna äntligen uppvärmda eller så var det vinklingarna som fascinerade mig; Feminismen i fascismen samt fascismen på 2000-talet. Jag tror på det senare.

Läs hela recensionen på bokhora.se!

Svenska Dagbladet: ”Årets bästa historieböcker”

Skärmavbild 2013-12-15 kl. 20.42.28

Svenska Dagbladets Anders Q Björkman väljer ut årets bästa historieböcker och toppar med ”Älskade fascism”:

”Arnstad tecknar ett porträtt av fascismen – och varnar för att ideologins förförelsekraft har fått ny styrka i vår tid. Vare sig man skriver under på beskrivningen av dagens populistpartier som fascister eller ej, så ger boken insikt om vilka faror som lurar i vår framtid.”

Läs mer på svd.se. Läs även gärna Björkmans recension av boken!

Populär historia: ”Heltäckande och imponerande om fascismen”

IMG_1587Magasinet ”Populär historia” publicerar en recension av boken, skriven av Bo G Hall (bild nedan), fil. dr. i historia. Han förefaller särskilt intresserad av min person som författare:

Henrik Arnstad är ett nytt författarnamn att lägga märke till när det gäller svensk modern politisk historia. Som journalist är han särskilt omhuldad av Dagens Nyheters kulturredaktion och skriver en spänstig och informativ svenska. För ett par år sedan väckte han stor uppmärksamhet med sin bok om Christian Günther, utrikesminister under andra världskrigets oroliga beredskapsår. Boken fick ett övervägande gott mottagande i Sverige.

Bo_G_Hall_01Det goda omdömet fortsätter, angående Halls uppskattning av ”Älskade fascism”:

Uppenbarligen har han [Arnstad] ägnat betydande tid åt att plöja senare års många vetenskapliga studier av ämnet – inte minst de utländska. Resultatet är en imponerande redogörelse för fascismens historia ! alltifrån begreppet fick konkret realitet på Piazza San Sepolcro i Milano 1919 ända fram till nutid.

Hall uppskattar även redogörelsen för den vetenskapliga synen på fascismens ideologi:

Samtidigt illustreras tydligt hur svårt forskarna haft att enas om en definition av vad denna politiska rörelse stått och står för – annat än en urspårad extrempatriotism och ett uttalat förakt för det demokratiska systemet. Det sägs att det sköna trivs i många former uppenbarligen gäller detsamma även för det fula och avskräckande.

Recensionen publicerades i nummer 9/2013 av Populär historia.

Respons: ”Man blir både upplyst och inspirerad”

IMG_1692Tidskriften Respons levererar den hittills mest ambitiösa vetenskapliga recensionen av boken, tillika en av de mest berömmande trots att texten långt ifrån är okritisk. För mig som författare var texten, skriven av professorn i europeisk historia Nils Arne Sørensen (bild nedan) vid Syddansk universitet, en intellektuell njutning att läsa.

Recensionen startar med ett resonemang utifrån den diskussion som förevarit mellan två av fascismforskningens giganter, den amerikanske Robert O. Paxton och den brittiske professorn Roger Griffin. Sørensen konstaterar att jag utgår från Griffins definition av fascism, som kritiserats av Paxton:

IMG_1254‘Kritiken av griffins definition av fascistisk ideologi träffar naturligtvis också Arnstad, men det ska tilläggas att sistnämnde inte påtar sig rollen som okritisk lärjunge. I bokens konkreta analyser kompletteras Griffins definition rikligt med andra insikter och förståelseramar. Härtill kommer att stora delar av boken framstår som en konstruktiv och kritisk dialog med Griffins motpol Robert Paxton. Detta bidrar i hög grad till att göra Arnstads bok läsvärd.’

Sørensen hyllar Paxtons berömda monografi The anatomy of fascism såsom ”det absoluta huvudverket inom inom ny fascismforskning”. Det är därför oerhört smickrande att han därefter menar att min boks resonemang överträffar Paxtons:

‘Intressant på ett nytt sätt är däremot kapitlet ”Den fascistiska meteoritskuren” där Arnstad angriper Paxtons systematiska, men också schematiska, utvecklingsmodell för fascism. Med inspiration från Foucault kritiserar han Paxtons påstående om att en fascistisk rörelse som inte når fram till närheten av maktens centrum är misslyckad. Med rätta påpekar Amstad att fascistiska rörelser kan utöva makt indirekt. Det kan ske diskursivt – genom att andra partier tvingas att anamma delar av den fascistiska diskursen. […] Han lägger fram en mer nyanserad taxonomi for fascistiskt inflytande än Paxton.’

Professor Sørensen goda vitsord om bokens höga vetenskapliga kvalitet, även i internationellt perspektiv gentemot genrens absoluta standardverk, avslutas med följande ord:

Lektor Nils Arne Sørensen‘Man blir kort sagt både upplyst och inspirerad att tänka vidare själv. Det är ingen ringa ros. Även om denna recension varit långt ifrån okritisk är det viktigt att till sist poängtera bokens många kvaliteter. Det gäller inte minst Arnstads framställningsform.

Han skriver inte som en (arrogant) ‘Mr Know-All”, som är den berättarform de flesta historiker använder när de skriver populärvetenskap. I stället kombinerar han den historiska framställningen med diskussioner av förklaringar och olika tolkningsmöjligheter.

Det är en berättarform som har respekten för läsaren som utgångspunkt och så ska genren bedrivas i ett öppet, demokratiskt samhälle.’

Recensionen finns tyvärr inte att läsa på webben, men återfinns i tidskriften Respons nummer 3/2013.

Zaramis.se: ”Det bästa jag någonsin läst”

Skärmavbild 2013-08-19 kl. 09.41.45Hans Norebrink på bloggen Zaramis.se skriver en lång och utförlig recension av boken:

Jag tvekade skaffa historikern Henrik Arnstads 400-sidiga ”Älskade fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Ännu en bok i tiden om högerpopulism! Men jag hade fel.

Detta är det bästa, intressantaste, fräschaste, samt mest nydanande, forskningsbaserade och övertygande jag någonsin läst om ”mysteriet fascism” (mitt uttryck). Om dess rötter, klassbas och ideologi. Med såväl detaljer som tid-rum-översikter. En applåd!

Läs hela recensionen på zaramis.se!